35 och konsistorium, vilka skall stämma in syndarna inför sig och där förmana dem att bättra sig. Skulle icke heller detta hjälpa, skall syndarna avstängas från nattvardens bruk, d.v.s. de skall bestraffas med det s.k. mindre bannet. Om icke heller denna kyrkotuktsåtgärd skulle leda till något resultat, skall prästerna anmäla detta till biskop och konsistorium, vilka i sin tur skall tillkännge saken för kungen eller kungens domhavande, som skall pröva, om syndarna skall drivas till bättring medelst världsliga straff. Nästa åtgärd mot dessa syndare skall enligt kyrkolagen vara att de lyses till bättring tre söndagar å rad och att församlingen förmanas bedja Gud för dem. Sista åtgärden mot de obotfärdiga syndarna är total bannlysning, då de helt utesluts ur den kyrkliga gemenskapen. De som suttit i bann längre än ett år och alltjämt framhärdar i sin obotfärdighet, skall förvisas ur riket. Skulle emellertid en bannlyst syndare ångra sig och be om förlåtelse, så skall han genast genomgå uppenbar skrift och åter upptas i församlingen. I detta sammanhang finns det anledning att uppmärksamma justitierevisionens yttrande av den 11 november 1708, genom vilket den tillät brottslingar, sombekänt sin synd »rent ut» men ännu icke fått något straff utdömt på grund av långsam handläggning av målet vid den världsliga domstolen och vilka önskade trösta sig med Herrens heliga nattvard, att få gå till nattvarden.^"* Erkännandet av brottet, synden, och önskan omatt få ta del av det heliga sakramentet uppfattades tydligen somett tecken på rätt botfärdighet, och man kan säga, att denna syndabekännelse i viss mån uppfattades som en formav offentligt skriftermål. I samma anda tillät Kungl. Maj:t 15/11 1723, att soldater dömdes för lägersmål, där de för tillfället vistades i stället för att skickas till de orter, där lägersmålen ägt rum- detta för att soldaterna icke längre skulle sakna sina salighetsmedel, d.v.s. möjligheten att gå till nattvarden. Något av samma religiösa omtanke om medborgarna finner man även i straffbalken i 1734 års lag. Där sägs omde missgärningsmän, somär dömda till döden, att omdet visar sig, att det föreligger »uppenbar själavåda», så skall man icke verkställa dödsstraffet, förrän kungens befallningshavande meddelat detta till överdomaren, som utfärdat dom i målet, och därefter fått besked från överdomaren, hur man skall förfara.Likasåföreskrivs i samma balk omde fångar, som är dömde till döden, att om de är så sjuka, att de icke kan bereda sig till döden, så skall Samma sak gäller enligt 1734 års lag även dem, som dömts till kroppsstraff. Är de så sjuka, att de icke orkar utstå straffet, så skall man vänta med bestraffningen, tills de blivit bättre. uppskjuta straffverkställigheten, tills de blivit bättre. man 37 Handskr. B 137, UUB, tol. 96 r - 98 r, nr 26 och 27. Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 178 r-178 v. S. III: 4. S. III:6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=