34 kyrkoplikt och under 1600-talet blev detta förfarande allt vanligare.1686 gick man så långt, att man i kyrkolagen definierade uppenbar skrift och kyrkoplikt som den syndabekännelse, somen syndare, somär lagvunnen och sakfälld, gör inför församlingen.^’ Den brottslige skulle under gudstjänsten i kyrkan stå pä en särskild pliktpall nere i kyrkan. Efter kungörande frän predikstolen skulle han offentligt bekänna sin synd och bli avlöst. Kyrkoplikten skulle alltså utdömas endast av världslig domstol. Den undandrogs här helt och hållet prästernas avgörande. Den skulle påläggas den, som begått ett brott mot vissa bestämda allmänna lagar och somför detta brott blivit dömd av allmän domstol. Därmed hade kyrkoplikten helt enkelt blivit en av världslig domstol ådömd straffpåföljd och hade fått karaktären av skamstraff. Dessutomstadgades det i kyrkolagen, att de världsliga myndigheterna skulle »räcka prästerskapet handen» ifall någon tredskades att fullgöra den ådömda plikten.Det hände nämligen i flera fall, att personerna vid själva kyrkopliktens undergående nekade till det brott, för vilket de undergått världsligt straff. I början anbefallde regeringen kyrkans män att gå frammed mildhet och på övertygelsens väg förmå de halsstarriga till bekännelse. Då detta icke hjälpte och rättvisan därigenom syntes lida, stadgade kungen år 1699, att den tredskande skulle plikta med åtta dagars fängelse och dessutom undergå nytt skriftermål och absolution.’’ Några år senare, 1706 och 1711, påbjöd kungen, att den som icke ville undergå kyrkoplikt och bekänna sin synd, skulle förvisas till världslig rätt och där först plikta för domkval efter sakens beskaffenhet till dess han kom till en sannskyldig ånger och bekännelse.’’ 1600-talets stränga kyrkotukt kommer till klart uttryck i bestämmelserna rörande det kyrkliga bannet i 1686 års kyrkolag.” Det understrykes där, att församlingsprästerna skall med allvar undervisa sina församlingbor omkraften och verkan av den himmelska nyckelmakten. Som trogna själasörjare skall de straffa icke allenast uppenbara syndare, som bryter mot allmän lag, utan även dem som uppenbart för ett syndigt liv, även om de icke gör sig skyldiga till brott mot allmän lag. Dessa sistnämnda syndare uppväcker förargelse och förtörnar Gud. Med sådana syndare skall prästerna till att börja med tala i enrum och därvid försöka få dem att inse sitt syndiga liv och leverne och att överge det. Om detta enskilda samtal icke skulle hjälpa, skall prästerna förehålla syndarna deras brott och försöka förmå dem till omvändelse i närvaro av två eller tre gudfruktiga och förståndiga män av församlingen. Omsyndarna trots detta icke vill göra bättring, skall prästerna anmäla dem till respektive biskop ’’ Kyrkio-Lag, Cap IX, § 1. Kyrkio-Lag, Cap IX, § 2. ■” Kungl brev till alla hovrätter 16 november 1699. Schmedeman, Kongl. Stadgar . . ., s. 1562 t; E. Drangel, Anmärkningar Til Sweriges Rikes Lag, . . ., 1766, s. 268; W. Wilskman, Swea Rikes Ecclesiastiqve Werk, . . ., I, 1781, s. 383, not 2. Kungl brev 9/4 1706 och 29/3 1711. Wilskman, Swea Rikes Ecclesiastique Werk, I, s. 383, not 2. Kyrkio-Lag, Cap X, §§ 2-4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=