23 busqve hominumadmodumnoxia, et qvandoqve lethalis, nihdqve tamcrudelc et inhumanum, qvamhominemad imaginem Dei conditumtormentis lacerare, et qvasi excarnificare, . . . Haec eo dicitur, ut judex non statimjestinet transmittere acta ad Collegium, et qvaerere an torqvendus sit reus. Sed judex eo omnibus viribus niti debet, ut res delicti aliter argumentis convinci possit vel ad confessionemadigi. Hienullis sumptibus nullis laboribus parcat».'^'^ 1705 utgav Christian Thomasius sin Disputatio inauguralis juridica de tortura ex foris Christianorum proscribenda, som blev ett av huvudverken i Thomasius’ intensiva kamp mot användandet av tortyr i den tyska straffprocessen.'’^ Thomasius, som kom i konflikt med de ortodoxa teologerna och de konservativa juristerna i Leipzig och därför 1690 flyttade till Halle, där man grundade ett nytt universitet 1694, utgick som naturrättsfilosof från Pufendorf men intog senare en ställning, som gjorde honom till en mera utpräglad representant för upplysningstidens tänkesätt. Ett av de mål, han eftersträvade, var att skilja filosofin och naturrätten från den medeltida skolastiska metoden och från teologin. Filosofin bygger enligt Thomasius på förnuftets grund, medan teologin bygger på uppenbarelsens grund. Filosofin vill tjäna människans jordiska välfärd, medan teologin vill tjäna människans himmelska välfärd. Thomasius ville med andra ord skapa en sekulariserad naturrätt. Med hänvisning till ovannämnde Antonius Matthaeus konstaterar Christian Thomasius redan i inledningen till det första kapitlet av' sin disputatio över tortyren, att tortyr icke är det rättmätiga och med gudomlig och naturlig rätt överensstämmande medlet för att framtvinga och pröva sanningen.Det är emellertid först i andra kapitlet av sin disputatio, som han ingående behandlar, hur förkastlig tortyren är. I det första kapitlet redogör nämligen Thomasius för gällande rätt och rättspraxis. I det andra kapitlet säger han sig vilja pröva användandet av tortyr enligt naturrätten och förnuftet, varvid det skall visa sig, vilka ovärdiga och lätt vederlagda argument, som förespråkarna för tortyren framför för att upprätthålla detta bruk att plåga. Tortyren är orättfärdig emedan den är ett undersökningsmedel angående ett brott, omvars förövare det ännu råder tvivel och ovisshet. Genomdetta undersökningsmedel tillfogas emellertid den olycklige anklagade, om vilken man J. Brunnemann, Traetatus juridieus de inqvisitionis processu, 1679, s. 155 f. cap. VIII, mcm. V, num. 13. Thomasius, Uber die Folter, s. 112. — E. Schmidt, Einfiirung in die Geschichte der deutschen Strafrechtspflege, 1965, s. 212 ff. Chr. Thomasius, Disputatio inauguralis juridica de tortura ex foris Christianorum proscribenda, . . . 1705, s. 5: ». . . torturam non esse legitimurn et juri divino et naturalt consentaneurn exprtmendae prohandaeque veritatis modum tam certurn est; . . .». Hänvisning till Matthaeus, De criminibus ad iib. XEVII et XI,VIII. Dig. commentaries, lib. 48, tit. 16, cap. 5. Thomasius, Disp., cap. II, § 1, s. 22; Nunc vero illamad Legis Nat. ac sanae rationis normam exammabo, ubi vtdehimus, quod indigna et refutatu perlevta sint argumenta, quae, pro stahdiendo hums carniftetnae usu, ah dim fautorthus in mediumproferuntur.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=