22 ten. Det är typiskt, att man ofta finner hänvisningar till icke blott Mascardi utan även Menochio och Gail. Processrättsligt fortsatte man på kontinenten under hela 1600-talet och även under 1700-talet att tillämpa den legala bevisteorins principer. För följdverkningarna i praxis av denna tillämpning av den legala bevisteorin komemellertid en ny rättsfilosofisk ideologi att få stor betydelse. Det var naturrätten. Med den följde nämligen även kravet på avskaffandet av tortyr. Ett avskaffande av möjligheten att med våld frampressa ett erkännande, som enligt den legala bevisteorins principer utgjorde det bästa tänkbara beviset, medförde icke, att man behövde överge den legala bevisteorins principer, men det fick till följd, att man kände sig tvungen att finna på andra medel att frampressa erkännande. Som en av de främste förkämparna under 1600-talets senare hälft och början av 1700-talet för avskaffandet av tortyren framstod Christian Thomasius (1655-1728), men redan före honom hade röster höjts för en sådan åtgärd."*^ 1631 gav sålunda jesuitpatern och skalden Friedrich von Spee (1591—1635) anonymt ut verket Cautio Criminalis, vari han skarpt kritiserade de förekommande häxprocesserna och den därvid förekommande tortyren, som ledde till att många oskyldiga fick offra sina liv. Omman icke ansåg sig kunna avskaffa tortyren, så borde den i alla fall förändras."*^ En annan föregångare till Christian Thomasius och upplysningen var kriminalisten Justus Oldekop (1597-1667), somverkade sompraktisk jurist i så gott somhela sitt liv och framträdde sommotståndare till allt missbruk inomstraffrätten och straffprocessrätten. 1654 utkom i Bremen hans verk Observationes criminales practicae congestae, et in quinque titulos, quos versa indicat pagina, speciatim tributae, . . . cum appendice exemplorum, quibus homines multos, torturae vi falsa confessos, suppliciisque affectos postmodumauteminnocentes repertos esse, testatum redditur, vari han liksom tidigare Fr. von Spee påtalade straffprocessens brister och hårt kritiserade bruket av tortyr för att pressa framett erkännande. Ytterligare kritik av det rådande bruket av tortyr finner man hos Johannes Brunnemann (1608—1672), vilkens processrättsliga verk Tractatus iuridicus de inquisitionis processu, som utkom 1647, komatt från 1706 påverka rättspraxis i Pommern och från 1717 kriminalordningen i Brandenburg. I sitt nämnda arbete säger Brunnemann bl.a. följande: Sane qvaestio est res dira corpori- ■** Christian Thomasius, Uber die Folter, Untersuchungen zur Geschichte der Folter, Ubersetzt und herausgegeben von Rolf Lieberwirth, 1960, s. 112 f. Fr. von Spee, Cavtio cnminahs, 1632, dvbtvm XXIX, s. 210: »Quibus tanquam maiore et minore propositionefirmiter collocatis, conclusio m bona formafigurae primae necessario infertur, tollendam igitur penitusque ex vsu proscribendam esse torturam: Aut saltern ea omnia et singula corrigenda, aliterque moderanda, quae hane perieuli necessitatem torturis imponunt. Alterutrum euadi non potest.» - Se även Fr. von Spee, Cautio criminalis oder rechtliches Bedenken wegen der Hexenprozesse. Deutsche Ausgabe von JoachimFriedrich Ritter, 1939, s. 134.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=