21 nande i tvistemål skadar dock icke den som erkänner, omdet icke grundar sig på säker kunskap omfakta. Om erkännandet i brottmål säger Heineccius, att även det skall vara till bekännarens nackdeloch att det bör grunda sig på säker kunskap."*' Det bör styrkas av säkra och odiskutabla bevis,och liksom Menochio"*^ framhåller även Heineccius, att erkännandet i brottmål skall vara troligt, möjligt och sannolikt."*"* Confessio är troligt omcorpus delicti föreligger. Man bör i detta sammanhang även uppmärksamma de båda framstående rättsvetenskapsmännen Wolfgang Adam Lauterbach (1618-1678), som var professor i Tubingen, och Georg AdamStruve (1619-1692), somverkade dels som professor i Jena, dels som Hofrath och Geheimer Rath i Weimar och senare som regeringspresident. Båda dessa utarbetade och gav ut bl.a. mycket uppskattade och använda kommentarer till Digesterna och i sina utläggningar i anslutning till Liber XXII, Tit. III, Deprobationibus et praesumptionibus kom de in på den vid denna tid aktuella bevisläran.Båda två indelar bevismedlen i artificiella och icke-artificiella bevismedel. I anslutning till Mascardi säger Lauterbach, att det finns tolv species eWev gradus av bevis: testes, confessio, evidentia facti, justa praesumptio, farna, jusjurandum, libri antiqui & scripturae veterae in capidibus sculpae, literae munitae in sigillo episcopi, denunciatio publicarum personarum, communis opinio, & indicia indubitata. Lauterbach framhåller också skillnaden mellan fullt bevis, probatio plena, som tillför domaren full visshet, och icke-fullt bevis, probatio minus plena, som icke kan ge full visshet utan behöver kompletteras med andra bevis. Han räknar för övrigt med olika grader av minus plenae probationes: semiplena major, semiplena och semiplena minor. Ur svensk synpunkt är denna systematisering av de halva bevisen intressant därför att den återkommer i David Nehrman-Ehrenstråhles arbete »Inledning Til Then Swenska Processum Civilem», somutkom 1732. Hos både Lauterbach och Struwe finner man påverkan både från mos italicus och mos gallicus. Man kan konstatera, att båda, vad gäller utläggningarna om bevismedlen, i hög grad bygger sina verk på tidigare rättsvetenskapsmäns arbeHeineccius, De religione, s. 681 f., § XXVll. Heineccius, De religione, s. 687, § XXXI. ■*' Heineccius, De religione, s. 694 f., § XXXVI. Heineccius, De religione, s. 697 t., § XXXIX. Inger, Das Geständnis, s. 125. ''■* Heineccius, De religione, s. 706, § XLIV. W. A. Lauterbach, Collegiumtheoretico-practicum, I-II, 1706-1707. Arbetet började utges 1690. Det här aktuella avsnittet om bevismedlen återfinns i Pars secunda, s. 242 ff. - G. A. Struve, Syntagma Jvns civihs cvm Additionibvs Petri Miilleri, JCTI, I-III, 1692-1701. Arbetet började utges 1658. Avsnittet om bevismedlen återfinns i Pars secunda, s. 169 ff. - Mascardis indelning av bevisen i tolv species, se Inger, Das Geständnis, s. 121. - Nehrman-Ehrenstråhles framställning av de halva bevisen, se nedan s. 63 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=