20 Till de rättsvetenskapsmän, som under den här behandlade tidsperioden tog upp institutet erkännande till en mera inträngande analys, hörde även professorn i Halle Johannes Gottlieb Heineccius (1681—1741). Han vann europeisk ryktbarhet genom sina rättsvetenskapliga arbeten, av vilka vi här särskilt skall uppmärksamma hans skrift De religione ivdicantivm circa reorum confessiones.^^ I viss mån kan man säga, att han juridiskt sett visar släktskap med Matthaeus. Han intar en liknande kritisk inställning till erkännandets värde som bevismedel som Menochio och Matthaeus. Han avviker med andra ord från den traditionella tysk-romerska rättens höga uppskattning av erkännandet som bevis och röjer dessutom inflytande från den humanistiska jurisprudensen.“^ Heineccius säger sålunda, att tilltalade personers erkännanden icke alltid är sanna, vare sig det gäller tvistemål eller brottmål. »Namconfessiones reorum in caussis pecuniariis saepe ex errore; in criminalibus saepissime ex atra bile, vitae taedio, impatientia cruciatuum, aliisque huiusmodi caussis profectae aliquando tarn mendaces tarn lubricae, quin et nonnurnquamtarn incredibiles ac prope ridiculae sunt, vt acta euoluens non criminis historiam, sed fabulas Milesias legere tibi videaris»?^ Därför bör man iakttaga försiktighet vid bedömandet av erkännandet såväl i tvistemål som i brottmål. »Sane etsi quis vitro de maleficio fatetur, non semper tamen ei fides habenda erit, auctore Vlpiano, quum nonnumquam aut metu, aut qua alia de caussa in se confiteantur homines»?^ En domare bör icke utan vidare sätta tro till ett erkännande.Heineccius säger dock, att det är vanligt, att man betraktar demsomerkänt somdömda.Vanligast gäller detta om erkännanden i tvistemål, men det finns de som menar, att det gäller även i brottmål. Vidare har sagts, att den sombekänner frivilligt sker ingen orättvisa, om han dömes.^'^ Heineccius anser emellertid, att de som erkänner eller medger något i tvistemål icke skall anses som dömda, då de icke behöver någon dom i tvistemål.I brottmål fordras däremot alltid dom.^^ Enligt Heineccius bör den som erkänt icke anses som dömd utan som överbevisad.Om erkännandet i tvistemål säger Heineccius, att det bör vara till egen nackdel och äga ruminför rätta och inför kompetent domare.-* Ett erkänJ. G. Heineccius, De religione ivdicantivm circa reorum confessiones. Exercitatio XVIII. Opervmad vniversamivris prvdentiam, philosophiamet litteras hvmaniores pertinantivm, . . ., II, 1747, s. 661-706. ’’ Jfr E. Döhring, Geschichte der deutschen Rechtspflege seit 1500, 1953, s. 321. Heineccius, De religione, s. 663. Heineccius, De religione, s. 663. Se även s. 690 ff., § XXXIV. Heineccius, De religione, s. 665 f., § VI. Heineccius, De religione, s. 666 f., § VIII. Heineccius, De religione, s. 673, § XVI. Heineccius, De religione, s. 673, § XVII. Heineccius, De religione, s. 675, § XX. Heineccius, De religione, s. 678 f., § XXIV. Heineccius, De religione, s. 680 f., § XXV'1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=