317 1900-talet noga med att inpränta den kristna synen på eder och meneder. Liksom under föregående århundraden tog de världsliga domstolarna kyrkans prästerskap till hjälp för att få fram en sann bekännelse, ett eget erkännande, och kyrkans män tycktes utan invändning ha åtagit sig denna uppgift. De såg däri en god gärning. Med den fria bevisprövningens successiva införande godtogs emellertid icke det egna erkännandet som fullt bevis i svårare brottmål. Som tidigare noterats tillät icke 1734 års lag, att man dömde någon till döden enbart på vederbörandes erkännande. I kapitalbrott skulle erkännandet styrkas av omständigheter, d.v.s. indicier. Man graderade det egna erkännandets värde som bevismedel, vilket redan tidigare här framhållits, alltefter brottets svårhetsgrad. Under 1800-talet utvidgade man, somTrygger påpekade i sitt arbete »Ombevisning», denna prövning av erkännandets värde till att gälla alla grövre brott. Med kritiken av den legala bevisteorin och förslaget om införande av fri bevisprövning samt under påverkan från liberalismen gick man under 1800talet till storms mot all form av tortyr för att pressa fram ett erkännande. Resultatet härav blev ett avskaffande av användandet av svårare fängelse vid rannsakningar. Med övergången från legal bevisprövning till fri bevisprövning och likställandet av det egna erkännandet med andra bevismedel blev det under 1900-talet så småningom mindre vanligt att lämna mål till framtiden, d.v.s. att tillämpa institutet ahsolutio ab instantia, liksom även att ålägga parter värjemålsed. Det förstnämnda förfarandet avskaffades 1934 och det sistnämnda förfarandet upphörde i praktiken successivt under 1900-talets första årtionden. Undersökningen har vidare visat, att institutet erkännande i svensk processrätt under 1800- och 1900-talen somaldrig förr blev föremål för en synnerligen inträngande och skarpsinnig analys. Icke minst gällde detta erkännandets natur, funktion och bevisvärde inom civilprocessen. Nu först började man skilja mellan erkännandet som bevismedel, d.v.s. som ett erkännande av faktiska omständigheter, och erkännandet som ett medgivande av motpartens påståenden, d.v.s. somett dispositionsmedel eller en dispositionsakt. Liksom under tidigare århundraden fortsatte man även under denna sista tidsperiod att ställa upp vissa kvalitativa krav på erkännandet för att det skulle godtas som bevismedel. En del av dessa kvalitetskrav sammanhängde med den legala bevisteorins principer och det inkvisitoriska processförfarandet. Med den successiva övergången till den fria bevisprövningen och det ackusatoriska processförfarandet kom vissa av dessa kvalitetskrav att försvinna eller ändras. I viss utsträckning sammanhängde dessa förändringar också samman med den övriga samhällsutvecklingen och samhällslagstiftningen. Redan i föregående kapitel noterades, att det redan under 1700-talet förekom, att män lät sig företrädas av sina hustrur i tvistemål och de som var tilltalade för ringare brott svarade för sig inför rätta genom befullmäktigade ombud. Under 1800-talet tillkom en kunglig förordning 1866 enligt vilken en tilltalad var tvungen att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=