316 Processkommissionens betänkande rönte ett positivt mottagande och kom att ligga till grund för Processlagberedningens betänkande 1938, som i sin tur lades till grund för förslaget till ny rättegångsbalk, som antogs 1942 och trädde i kraft 1948. Undersökningen har emellertid också visat, hur man i rättspraxis vid underrätterna redan på 1830-talet började tillämpa den fria bevisprövningen och avgöra ringare brottmål på indicier. Hovrätterna var härvid mindre benägna att tillämpa den fria bevisprövningen. Den nya uppfattningen om indiciernas värde som bevismedel vann ingång t.o.m. bland ledamöterna i Högsta domstolen, sompå 1850-talet godtog indiciebevisning somfullt bevis i vissa brottmål. 1871 godtog den indiciebevisning även i ett mål, där en person stod anklagad för mord. Domstolen var dock icke enig och dessutomtog man icke steget fullt ut och dömde den anklagade till döden. Man följde kontinental praxis och dömde vederbörande till livstids straffarbete. Ett liknande förfarande inträffade även 1880. Först 1910 dömde Högsta domstolen en person till döden enbart på indicier. Man kan konstatera, att övergången i rättspraxis till en fri bevisprövning ägde rum samtidigt och parallellt med att man i den juridiska doktrinen och i andra sammanhang diskuterade lämpligheten av att införa den fria bevisprövningen. Samtidigt bör det emellertid än en gång påpekas, att redan 1734 års lag i viss omfattning medgav fri bevisprövning, när det gällde prövningen av vittnens trovärdighet samt värderingen av indiciers bevisvärde vid åläggandet av värjemålsed, vid lämnandet av mål till framtiden, då det genomeventuellt nya bevis kunde bli uppenbart, hur saken förhöll sig, d.v.s. vid tillämpningen i praxis av institutet absolutio ab instantia, samt vid tillgripandet av svårare fängelse. Försvararna av den legala bevisprövningen framhöll också gång på gång i debatten, att 1734 års lag tillät fri bevisprövning i tillräcklig omfattning. En utvidgning därav skulle äventyra rättssäkerheten. Mot detta resonemang kan man säga, att bl.a. just dessa bestämmelser i 1734 års lag visade den legala bevisprövningens svaghet och den fria bevisprövningens överlägsenhet. Införandet av den fria bevisprövningen medförde givetvis, att det egna erkännandets enastående värde som bevismedel reducerades högst avsevärt. Erkännandet blev ett av många bevismedel. Undersökningen har emellertid visat, att trots kritiken av den legala bevisteorin, det successiva införandet i praxis av den fria bevisprövningen och den tilltagande sekulariseringen av det svenska samhället, höll man ändock i praxis och i viss utsträckning även i doktrinen fast vid den gamla värderingen av det egna erkännandet. Man godtog det som fullt bevis i alla ringare brottmål under hela tidsperioden, även sedan man mera definitivt övergått till den fria bevisprövningen. Inomdoktrinen var man ense om att i ringare brottmål och i tvistemål kunna godta eget erkännande som fullt bevis. Man var också under hela 1800-talet och långt in på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=