19 nelse kan skada sin herre. Matthaeus svarar, att om det i mindre brottmål är tillåtet för den anklagade att svara genombefullmäktigat ombud, så skadar ombudets erkännande huvudmannen. Matthaeus uppställer även den frågan, omett enda erkännande är tillräckligt för att döma en anklagad eller omdet fordras att erkännandet upprepas. Denna fråga besvarar Matthaeus med att fastslå, att ett enda erkännande är tillräckligt. Man kan säga, att Matthaeus liksom Menochio med sin kritiska inställning till confessio i brottmål och sina framförda kvalitetskrav därpå till en viss grad inför en domarens självständiga, fria prövning av erkännandets kvalitet, som dels erinrar om tidigare inkvisitoriskt processförfarande och dels förebådar en långt senare utveckling inomprocessrättens område. Det är helt i tidens anda, att Matthaeus omedelbart efter sin länga utredning om det frivilligt avgivna erkännandet i brottmål övergår till en lika utförlig redogörelse för tortyr och det genom tortyr framtvingade erkännandet.^^ I detta avseende erinrar han om1500- och 1600-talens tyska rättsvetenskapsmän. Det finns en viss likhet mellan Matthaeus’ uppfattning av erkännandet, confessio, och Mascardis. Hos Mascardi finner man nämligen den åsikten, att confessio icke är ett bevismedel i egentlig betydelse, ehuru han behandlar det som ett sådant.Däremot fastslår Matthaeus, som ovan nämnts, att erkännandet icke befriar åklagaren från bevisbördan. Om möjligheten att appellera säger Matthaeus i likhet med tidigare rättsvetenskapsmän, att den som är överbevisad genomlagliga bevis och bekänt sitt brott med sin egen röst utan fruktan för tortyr icke har möjlighet att appellera, medan detta däremot tillätes den, som endast är överbevisad, eller endast har erkänt eller där erkännandet är frampressat genomfruktan för tortyr.’^ Somframgått av ovanstående redogörelse, finner han i Matthaeus’ framställning en tydlig påverkan såväl från mos italicus sommos gallicus, vilket väl icke heller är förvånande. I vissa avseenden föregriper han emellertid senare tiders tänkande och processuella principer. Jag tänker då närmast på hans kvalitetskrav på confessio liksom på hans åsikter om möjligheten att bevisa ett brott medelst argument och indicier. Även hans ovan anförda åsikt om möjligheten att appellera, om den anklagade icke är convictus et confessus, synes antyda ett modernare tänkesätt. Att Matthaeus av samtida och senare verkande rättsvetenskapsmän kom att uppskattas och framstå som en auktoritet på straffprocessens område, därom vittnar dels de många hänvisningar till hans uttalanden, som man finner i samtida och senare doktrin, och dels de många utgåvorna av hans vetenskapliga arbeten. De qvacstionibvs, cap. II-V, s. 778-805. Inger, Das Geständis, s. 123. De sententia, cap. V;6, s. 824. — Se härtill även J. Brunnemann, Decisionum centuriae V, 1677, Centuria II, Decisio XXXVI, s. 94 f.: ». . . illi tantumprohibentur appellarc, qui convicti et cotifcssi sunt simul. Numalterutrum solumnon sufficit, . . .».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=