314 Kreiiger framförde liknande synpunkter i sitt arbete Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten."*** Han förklarade, att omerkännandet spelade rollen av dispositionsmedel, så fick det icke återkallas. I och med att erkännandet hade accepterats, var det motpartens egendom. Detta dock under förutsättning, att erkännandet icke tillkommit under sådana förhållanden, som förtog dess giltighet t.ex. våld, svek eller misstag. Broomé fastslog för sin del helt bestämt, att ett erkännande, som avgivits inför rätta i ett tvistemål, icke kunde återkallas. Såväl Lindblad som Kreiiger ansåg, att man kunde återkalla ett avgivet erkännande i brottmål.Härvid gällde dock, att part måste bevisa oriktigheten av sitt tidigare erkännande, i annat fall kunde domaren icke fästa något avseende vid återkallelsen. I grova brottmål ålåg det för övrigt domaren att pröva erkännandets riktighet. Trygger, slutligen, förklarade i sitt arbete Ombevisning, att ett erkännande som uppfyllde fordringarna i rättegångsbalken 17:36 och i följd härav av domaren måste godtas somfullt bevis, behöll sitt bevisvärde av fullt bevis, ända tills bevis om att erkännandet var osant åvägabringades såväl i brottmål som i civilmål.'*’’ I rättspraxis synes domstolarna i allmänhet ha varit ovilliga att tillåta återkallelse av erkännanden i tvistemål. I fråga omåterkallelse av erkännanden i brottmål synes man icke ha varit villig att godta en återkallelse, om parten icke bevisade oriktigheten av sitt tidigare avgivna erkännande. Ett exempel härpå finner man i Karlskoga häradsrätts dombok för år En man var åtalad för olovlig brännvinsförsäljning på både helg- och vardagar. Han hade skriftligen erkänt brottet men förnekade sedan vid personlig inställelse vid tinget att han sålt brännvin på helgdagarna. Då han icke angav något skäl för sin återkallelse, dömdes han av häradsrätten skyldig till olovlig brännvinsförsäljning på både helg- och vardagar. Däremot godtogs återkallelser, där den tilltalades återkallelse styrktes av omständigheter. Uppsala rådhusrätt handlade sålunda ett stöldmål den 23 augusti 1844, i vilket en kvinna stod åtalad för stöld av två silvermatskedar.Hon hade tidigare erkänt sitt brott i kämnärsrätten. I rådhusrätten tog hon tillbaka bekännelsen som sanningslös, och då man icke hade kunnat få framnågon upplysning om att en sådan stöld begåtts i staden, friade rådhusrätten henne från ansvar i denna del av målet. Däremot dömdes hon för en annan stöld. På liknande sätt godtog Askims häradsrätt den 4 juli 1885, att en man återtog sitt tidigare avgivna erkännande av en inbrottsstöld.'*’’* Rätten ■"* Kreiiger, Försök till framställning, s. 171 f. Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 164. Lindblad, Läran ombevisning, s. 107; Kreuger, Försök till framställning, s. 163. •*21 Trygger, Ombevisning, s. 68 ff. Karlskoga häradsrätts dombok, ULA, 3,^4 1850 nr 7. Uppsala rådhusrätt och magistrat. Dombok 1844, ULA, 23/8 1844. Askims härads dombok, GLA, 4/7 1885 § 1 (urtima ting).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=