313 det av henne själv påstådda brottet. Svea hovrätt gjorde samma bedömning och fastställde häradsrättens beslut. Ett annat exempel visar hur olika underrätt och överrätt kunde bedöma ett erkännandes bevisvärde."*'-' Även detta exempel är från Uppland. Uppsala kämnärsrätt hade dömt några minderåriga gossar skyldiga till flera stölder. Bl.a. skulle de ha stulit av en okänd lantbo på vägen mot Vaksala. Trots kungörelse om stölden hade man emellertid icke lyckats få tag i någon, som blivit bestulen. Kämnärsrätten lade gossarnas erkännande till grund för sin dom. Målet fördes vidare till Svea hovrätt, som i motsats till kämnärsrätten friade gossarna från åtalet i denna del av målet. Erkännandet styrktes icke av några omständigheter. 5.3.2.7. Erkännandet skall vara sannolikt Även i den juridiska doktrinen under 1800-talet framhålls det, att det egna erkännandet måste vara sannolikt och åsyfta något somär fysiskt och juridiskt möjligt för att det skall tillmätas bevisvärde. 5.3.3. Möjligheten av att återta eller ändra ett avgivet erkännande På frågan om möjligheten av att återkalla ett avgivet erkännande finner man icke något helt entydigt svar i den juridiska doktrinen. Jag har i föregående kapitel anfört de bestämmelser härom, som fanns införda i 1734 års lag."*'' I 1800-talsdoktrinen skiljer man på återkallande av eget erkännande i tvistemål och i brottmål. Vad tvistemål beträffar förklarade Lindblad—Leffler, att det visserligen icke fanns någon möjlighet för part att återkalla sitt erkännande men väl att, innan domblivit fälld, bevisa motsatsen av det som han erkänt eller att saken förhöll sig annorledes."*'^ Även Schrevelius tog upp dessa synpunkter i sin Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilprocess men tilläde, att det kunde ifrågasättas, om det alltid var tillåtet med en sådan motbevisning, när erkännandet även innefattade en frivillig disposition.Man kunde enligt Schrevelius med skäl invända, att enär ett faktum var lika mycket bekant för parten, när erkännandet skedde, somdå han senare ville återkalla detsamma, så kunde erkännandet icke uppfattas annorlunda än som ett samtycke, att det ifrågavarande rättsförhållandet skulle bedömas, som om det erkända faktum var sant, även omdet icke förhöll sig så, och att han följaktligen lika litet kunde återkalla detta, somvarje annat förbindande samtycke. 413 Skrivelser från Svea hovrätt, Landskansliet, Uppsala länsstvrelse, ULA, 17/11 1840. Ex.; Lindblad-Leffler, Om Eget Erkännande, s. 37; Lindblad, Läran om bevisning, s. 102; Schrevelius, Lärobok, s, 270; Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 163. Se ovan s. 219. 41> Lindblad-Leffler, OmEget Erkännande, s. 38 f. 417 Schrevelius, Lärobok, s. 274 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=