312 ändrade uppfattningen av det egna erkännandets värde som bevismedel framförde Processlagberedningen, som vi tidigare här anfört, den åsikten, att även sedan man övergått till den fria bevisprövningen kunde man godta det egna erkännandet såsomtillräckligt bevis i mål rörande ringare brott. I rättspraxis godtog domstolarna det egna erkännandet både som dispositionsmedel och som bevismedel i tvistemål. I det förra fallet var det icke fråga om att pröva omerkännandet var fördelaktigt eller ofördelaktigt för confitenten. Hur förhöll det sig då med erkännandet som bevismedel i tviste- och brottmål? Det har redan påpekats, att domstolarna under denna tidsperiod icke företog några ingående undersökningar om erkännandets överensstämmelse med de verkliga förhållandena i ringare mål, icke ens i ringare brottmål. Däremot var det otvivelaktigt så, somTrygger påpekade, att man i grövre brottmål icke godtog eget erkännande som fullt bevis om det icke styrktes av andra omständigheter. Detta gällde icke blott sådana brottmål där påföljden var dödsstraff utan alla grövre brottmål. Detta var utan tvekan ett tecken på att man icke tillmätte det egna erkännandet fullt bevisvärde. Man graderade, som tidigare nämnts, bevisvärdet alltefter brottets svårhetsgrad. I ringare brottmål tillerkändes erkännandet fullt bevisvärde men icke i grövre brottmål. Denna tendens att relativisera erkännandets värde som bevismedel tilltog allteftersom man övergick till den fria bevisprövningen. Ett exempel på domstolarnas obenägenhet att godta eget erkännande utan stöd av andra omständigheter som fullt bevhs även om det var ett erkännande som i högsta grad syntes vara till confitentens nackdel är ett mål rörande ett barnamord, sombehandlades i en skrivelse från Svea hovrätt till länsstyrelsen i Uppsala 1848.'*’“ En kvinna hade påstått, att hon hade blivit havande, när hon var i tjänst hos en man, och att hon den 27 december 1845 hade fött ett flickebarn på vägen vid Karlholms bruk i Uppland. Enligt kvinnan dog barnet och stelnade i kylan. Kvinnan hade då stoppat undan barnet och efterbörden i ett förkläde under en bro. Några dagar före midsommar 1846 hittades ett barnlik vid bron. Barnet var emellertid inlindat i annat tyg och icke tillsammans med efterhörd. Det kunde icke enligt Wesslands och Elfkarlebys tingslags häradsrätt vara fråga om samma barn, som kvinnan talat om. Dessutom kom domstolen fram till att barnet som hittades före midsommar blev funnet under en annan bro än den, somkvinnan hade angivit. Slutligen ansåg man, att det funna barnet icke hade legat ute så länge som ett halvt år. Härtill kom, att mannen, som kvinnan hade haft tjänst hos, nekade till påståendet att han hade haft samlag med henne. Kvinnan hade tidigare farit med osanning. Nu betvivlade häradsrätten hennes uppgifter. Man ifrågasatte, omhon ens hade varit havande. Hennes bekännelse saknade all trovärdighet, och därför kunde hon icke heller ställas till ansvar för ■*" SOU 1938:44, s. 38C f. Skrivelser från Svea hovrätt, Landskansliet, Uppsala länsstyrelse, ULA, 20 1 1848. 411
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=