311 5.3.2.6. Confessio contra se — erkännandet skall vara till confitentens nackdel Som Nya lagberedningen påpekade i sitt Betänkande angående rättegångsväsendets ombildning 1884 grundade sig åsikten om det egna erkännandets enastående bevisvärde på den uppfattningen, att en person somregel icke frivilligt erkänner något, som kan skada honom, om han icke är skyldig till det brott, varför han är misstänkt och anklagad.Vi har stött på denna åsikt tidigare,'^°^ och vi har också funnit, att det då och då under århundradenas lopp framförts varningar för att sätta alltför stor tillit till det egna erkännandets sanningshalt. Likaså har vi funnit, att man även i rättspraxis i vissa fall visat stor försiktighet i fråga om värderingen av det egna erkännandet som bevismedel. Till och med i 1734 års lag komdenna osäkerhet rörande det egna erkännandets ofelbarhet som bevismedel mycket klart fram i bestämmelserna i rättegångsbalken, att ingen skulle få dömas till döden enbart på sitt eget erkännande. I dylika fall måste bekännelsen styrkas av andra omständigheter.Trygger bekräftade också i sitt arbete Om bevisning 1905, att detta stadgande i rättegångsbalken i 1734 års lag i praxis hade utsträckts till att gälla svårare brottmål i allmänhet.Holmbergson publicerade också 1825 en längre utläggning om varför människor i vissa situationer visade sig villiga att ljuga på sig brott för att därigenomskaffa sig själva eller andra vissa fördelar. Kreiiger tog upp dessa frågor om det egna erkännandets trovärdighet i sitt arbete Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten 1871.'^°^ I de fall erkännandet spelar rollen av dispositionsmedel, är det likgiltigt enligt Kreiiger, om erkännandet överensstämmer med det sanna förhållandet. Det är den erkännandes egen sak, om han till sin skada medger ett förhållande, varpå en rättighet beror, varöver han har dispositionsrätt. Så är emellertid icke fallet, om erkännandet brukas som bevismedel. I brottmål har erkännandet alltid funktionen av bevismedel. Härav följer emellertid icke enligt Kreiiger, att erkännandets riktighet alltid undersöks i brottmål. Som regel presumerar man, att erkännandet är sant på grund av osannolikheten därav, att någon med vett och vilja påtar sig ett brott, som han ej begått.Endast i mål, som å liv går, föreskriver lagen, att erkännandets riktighet skall undersökas. Dock säger Kreiiger, att man icke får tillägga erkännandet ovillkorlig beviskraft i alla andra brottmål. Med införandet av den fria bevisprövningen försvagades helt naturligt tilltron till det egna erkännandets enastående bevisvärde, men trots den för- ■•O'* Nya lagberedningen. Betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning, II. Om rättegångsordningen i tvistemål, s. 281. Se bl.a. ovan s. 218, 281. R17:36. •’0^ Trygger, Ombevisning, s. 67. Se ovan s. 281 t. S. 161 ft. Kreiiger hänvisar här till Quintilianus’ vttrande, Deelam. 314, Ea natura est omnis conjessionis, ut possit vidcri demens, qui de se confitetur. 408 40h 40S 409
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=