310 anses som ett erkännande av den omständighet, varom var fråga, eller alltid skulle tolkas på det för parten mest oförmånliga sättet. Partens underlåtenhet att infinna sig eller att besvara framställda frågor skulle prövas av domstolen enligt den fria bevisprövningens principer. Viss tvekan kunde enligt Processlagberedningen råda, huruvida man skulle i detta fallet tillämpa samma bedömningsprinciper i civilmål och brottmål. I brottmål ålåg bevisskyldigheten i allmänhet åklagaren eller målsäganden och den tilltalades underlåtenhet att medverka till utredningen borde icke läggas honom till last. Processkommissionen hade icke heller i sitt förslag upptagit några bestämmelser av detta innehåll för straffprocessens del. Processlagberedningen ansåg emellertid, att den tilltalades underlåtenhet att besvara framställda frågor måste tillmätas betydelse i bevishänseende. Rätten borde dock med stor varsamhet tolka den tilltalades tredska sombevis mot honom. Angående förhör med personer, som var döva, stumma eller dumba innehåller de under 1800- och 1900-talen framlagda lagförslagen i stort sett samma eller liknande synpunkter och bestämmelser, som dem som Nehrman-Ehrenstråhle framförde på 1700-talet. I rättspraxis var domstolarna som regel angelägna att få klara och entydiga besked av parterna, vare sig det var fråga omtviste- eller brottmål. En sorts mål som låg på gränsen mellan tvistemål och brottmål, men som huvudsakligen handlades som tvistemål var de mål som rörde barnuppfostringsbidrag. Kvinnan var här käranden och framställde krav på bidrag från en av henne utpekad barnafar. Domstolen fick i dessa mål försöka få klarhet i omden utpekade var barnafar för att därefter, om mannen erkände, att han var far till barnet eller att han haft samlag med kvinnan vid sådan tidpunkt att kan kunde anses som far till barnet, ålägga honom att betala uppfostringsbidrag. Slutligen kunde det bli fråga omatt utdöma böter för lönskaläge. I dessa barnuppfostringsmål var det mycket vanligt, att man ändå in på 1900talet ålade den utpekade mannen värjemålsed, om han nekade till faderskapet. Kom mannen icke till domstolen och avlade den förelagda eden, förklarades han trots det somfar till barnet. Hans uteblivande uppfattades i praktiken, som Kreiiger framhöll, som ett tyst erkännande. Detta var, som framhölls redan i föregående kapitel, fallet även i andra mål, där vederbörande ålagts värjemålsed men underlät att infinna sig. Han dömdes då skyldig till den förseelse eller det brott, för vilket han var tilltalad. Det finns mängder av exempel på denna typ av tysta erkännanden i dåtidens domstolsprotokoll. Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Criminallag, 1832, s. 67, R 3:33; Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Criminallag, 1839, s. 68, R 3:33. - Processlagberedningens förslag, I, Lagtext, s. 10, R 5:6-7; Förslag till rättegångsbalk 1941, s. 12, R 5:6-7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=