309 nande.-^^^ Verkan av att en part underlät att besvara en till honom framställd fråga skulle prövas av rätten, som alltså kunde tillmäta denna underlåtenhet samma verkan somett erkännande. Till de i lagen stadgade villkoren för giltigheten av en bekännelse i brottmål borde enligt Lindblad fogas det villkoret, som kunde anses grundat i sakens natur, nämligen att bekännelsen måste vara uttrycklig och bestämd för att den skulle kunna anses ha ägt rum.^^^ En tyst eller stillatigande bekännelse i brottmål var något somlagen icke kände till. Den anklagades beteende eller tystnad kunde visserligen utgöra indicium emot honom men ingenting vidare. Detta var förhållandet även om domaren hade ålagt den tilltalade att svara på vissa frågor vid äventyr att han i annat fall skulle anses skyldig. Den tilltalades erkännande skulle enligt Lindblad innefatta såväl ett erkännande av brottet som av de omständigheter, varmed det varit förenat. Härigenomfick domaren möjlighet att pröva bekännelsens trovärdighet genom jämförelse med andra förekommande bevis. I viss mån hade även Lagkommittén lagt i dagen en liknande syn på erkännandet i brottmål. I såväl dess förslag till kriminallag 1832 som 1839 föreslog den, att om en tilltalad tredskades att avge svar inför rätta så skulle denna tredska anses som en besvärande omständighet emot den tilltalade. Kreiigers behandling av frågan om confessio expressa och confessio tacita i brottmål är av intresse.Även han ansåg, att erkännandet i brottmål skulle vara tydligt. Han menade emellertid, att det fanns ett tyst erkännande, som måste tilläggas full beviskraft. Ett sådant tyst erkännande var en parts underlåtenhet att avlägga en honomförelagd ed. En annan fråga var emellertid om en parts underlåtenhet att besvara framställda frågor i brottmål kunde anses som ett erkännande. Kreiiger ansåg, att denna sistnämnda underlåtenhet att besvara framställda frågor icke kunde anses somett bestridande av det faktiska förhållandet, varomdet var fråga, men det kunde icke heller påstås, att denna underlåtenhet innefattade ett erkännande. Underlåtenheten att svara kunde således logiskt varken tydas såsom ett nekande eller ett jakande. Förelåg en dylik underlåtenhet från den tilltalades sida, så fick domstolen avgöra frågan på förekommande skäl. Processlagberedningen tog också upp frågan om hur man borde bedöma en parts underlåtenhet att infinna sig inför rätta eller att besvara för utredningen framställd fråga.Processlagberedningen ansåg, att en parts underlåtenhet att infinna sig inför rätta eller att besvara framställda frågor icke utan vidare skulle Proccsslagbcredningens förslag, II, Motiv m.m. s. 380. Processlagberedningens förslag, I, Lagtext, s. 82, R 35: 4; II, Motiv m.m. s. 380. Lindblad, Läran ombevisning inför rätta. s. 101 f. Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Criminallag, 1832, s. 75, R 6:4; Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Criminallag, 1839, s. 76, R 6:4. Kreiiger, Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten, s. 161. Processlagberedningens förslag, I, Lagtext, s. 82, R 35:4; II, Motiv m.m. s. 381 f. 397 398 40C 422
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=