308 att underlåtenhet att svara icke kunde och fick tolkas somett erkännande, även om Lagkommittén hade varit av motsatt mening och även om främmande länders lagstiftning, säsom de franska och engelska lagarna gav uttryck ät en motsatt uppfattning. Kreiiger fann stöd för sin åsikt i det faktum, att förfallolöst uteblivande vid rättegång, vilket kunde jämföras med underlåtenhet att svara, enligt svensk lag icke betraktades såsomerkännande utan blott medförde den påföljden, att rätten fick döma i saken alltefter som sanningen däri kunde utletas. Afzelius var försiktig i sin bedömning av det tysta erkännandet som bevismedel.Han sade, att det visserligen var sant, att underlåtenhet att bestrida liksom även ett obestämt och undvikande yttrande ofta berättigade till det antagandet, att parten icke kunde bestrida utan att ljuga och att häri sålunda kunde ligga ett bevisdatumemot honom, men härav fick man icke dra den slutsatsen, att en underlåtenhet att bestrida alltid innebar ett partens erkännande. Samtidigt påpekade Afzelius, att man under stundom kunde sluta sig till partens vilja att icke bestrida av hans yttranden i övrigt och att man i sådana fall var berättigad till att tala omett tyst erkännande. Broomé bekräftade Afzelius’ åsikt, att man i praxis ofta antog, att part, som för övrigt yttrade sig i saken men som förbigick eller lämnade obestritt ett påstående, ansågs ha erkänt eller vidgått detsamma.Ett sådant tyst erkännande blev dock icke bindande som ett uttryckligt, vilket icke utan särskilda skäl fick återkallas. Hade en part icke uttryckligt bestritt ett påstående, så ansågs han icke oåterkalleligt ha medgivit ett påstående endast därigenom, att han icke strax i början bestritt detsamma. I likhet med Kreiiger framhöll Broomé, att den part, som icke inställde sig inför rätta, när påståendet mot honomvar före, icke kunde därigenomanses ha gjort något erkännande. Nya lagberedningen framhöll liksomBroomé, att man i rättspraxis med skäl ansåg, att den somunderlät att svara på rättens frågor, ehuru han var pliktig att svara, ansågs ha avgivit ett tyst erkännande, vare sig det sedan var fråga omett medgivande av ett påstående eller ett erkännande av faktiska omständigheter. Partens tystnad var dock enligt Nya lagberedningen i båda fallen något annat och mindre bindande än hans uttryckliga erkännande. Det kunde finnas flera skäl till partens tystnad, och på grund härav måste man lämna till domstolens prövning, om partens tystnad v’erkligen innefattade ett erkännande eller ej. Som regel komnog enligt Nya lagberedningen tystnaden att av domaren uppfattas som ett erkännande. Om det tysta erkännandet gjorde slutligen Processlagberedningen, som ju föreslog införandet av fri bevisprövning, det uttalandet, att rätten borde äga att fritt pröva, när en underlåtenhet att bestrida kunde anses innebära ett erkänAfzelius, Ombetydelsen, s. 105 f. Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 163. "»6 lagberedningens betänkande 1884, II, s. 283 ff. 396
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=