307 handling i både lagförslag och doktrin och såväl i fråga om erkännanden i tvistemål somerkännanden i brottmål. Omde tysta medgivandena i tvistemål förklarade Lagkommittén i sitt Förslag till Allmän Civillag 1826, att gälla, att allt vad en part underlät att bestrida inför domstolen skulle anses vara erkänt av honom. Det fanns tillfällen enligt Lagkommittén, dä det var nödvändigt, att en part hördes personligen i en omständighet, somicke kunde utredas pä annat sätt. Om parten dä vägrade att svara pä de frågor, som ställdes till honom för att belysa saken, trots att parten med säkerhet hade kännedomdärom, sä borde han anses såsom hade han erkänt, vad han blivit tillfrågad om. Dock skulle rätten före utfrågandet av parten upplysa honomomatt en vägran att svara skulle komma att fä den ovannämnda följden. Även Lindblad tog upp frågan om hur man borde tolka en parts tystnad inför rätta.Han ansåg, att dä gällande lag icke stadgade, att part var pliktig att svara pä frågor i en viss omständighet, och dä domaren icke kunde tvinga fram något svar genom att förelägga vederbörande vite, sä kunde parts vägran att svara icke anses för ett medgivande. Lindblad ansåg emellertid, att lagstiftarna borde ta upp och försöka pä lämpligt sätt lösa denna fråga. Omparts tystnad inför rätta sade Lindblad vidare, att dä parts vägran att svara pä till honom framställda frågor icke kunde anses för ett erkännande, sä kunde man ännu mindre tolka parts tystnad som ett tyst samtycke, dä ingen fråga hade riktats till honom. Lindblad ansåg, att parten gjorde klokast i att bestrida, vad han icke ville medge, emedan det i annat fall kunde anföras som en omständighet emot honom att ha lämnat det eller det anförda faktum obestritt. Slutligen fastslog Lindblad, att det somskulle kunna gälla emot en part såsomav honom erkänt, måste vara uttryckligt och bestämt tillkännagivet. Schrevelius hade en annorlunda syn pä det tysta erkännandet än Lindblad. Han ansåg, att man kunde anse, att en part erkände ett av motparten uppgivet faktum, om parten icke bestred detsamma. Dock medgav Schrevelius, att en sådan slutsats icke alltid var tillförlitlig. Det kunde ju hända, att parten icke givit akt pä motpartens uppgift eller icke ansett den vara av någon vikt för målet. Att räntebetalning betraktades som ett tyst erkännande av skuldens riktighet ansåg Schrevelius vara helt riktigt. Kreiiger ansåg ju, att erkännandet i tvistemål i allmänhet var ett dispositionssom dispositionsmedel borde det emellertid vara tydligt. Han hänvisade härvidlag till den romerska rättssatsen: Certus confessus projudicato erit, incertus non erit. I likhet med sin tidigare lärofader Lindblad ansåg Kreiiger, allmän regel kunde icke den grundsatsen som 390 medel.Även 389 Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 145, 206 ff. Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Civillag, s. 242, R 21: 3. Motiver, s. 309. Lindblad—Lang, OmEget Erkännande, s. 20. Schrevelius, Lärobok, § 127. Kreiiger, Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten, s. 158, 168 ff. 390 391
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=