306 Beträffande institutet insättande på bekännelse kan man konstatera, att antalet bekännelsefångar sjönk högst avsevärt efter Finlands skiljande från Sverige. 1810 synes antalet bekännelsefångar ha varit cirka 16 (5 kvinnor), 1815: 16 (2 kv.), 1820: 14 (4 kv.), 1825: 21 (3 kv.), 1830: 18 (3 kv.), 1835: 13 (3 kv.), 1840: 15 (0 kv.), 1845: 12 (0 kv.), 1850: 6 (1 kv.), 1855: 4 (0 kv.), 1860: 1 (0 kv.), 1865: 0, 1867: 1 (0 kv.), 1868: 1 (0 kv.) och 1869: 0. I förhållande till det totala antalet fångar var antalet bekännelsefångar mycket ringa. Av de 119 personer, som sattes in på bekännelse under tiden 1825—1869, var det 62, som bekände och 52 som nekade till att de begått de brott, för vilka de var anklagade. Beträffande de återstående femär det oklart, omde bekände eller fortfor att förneka sin skuld. Av de 119 bekännelsefångarna blev 20 frisläppta utan att ha bekänt, 28 dog i fängelse medan de satt på bekännelse och 3 dömdes trots att de icke hade bekänt. Omden återstående personens öde lämnar källmaterialet ingen upplysning. I fråga omden tid, somdessa personer hölls internerade, kan man säga, att den varierade rätt kraftigt men, att det icke var ovanligt, att de fick sitta på bekännelse tio—tolv år, innan de blevo frisläppta.389 5.3.2.5. Confessio expressa —erkännandet skall vara uttryckligt Frågan omerkännandet inför rätta måste vara högt och hörbart uttalat eller om man kunde godta ett s.k. tyst medgivande, tacita confessio, togs upp till beJustitie-statsministerns underdåniga embetsberättelse för år 1860 och 1865, 1866, 1867, 1868, 1869. Stockholm 1862, 1867—68, 1870, 1871. — Se även Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 68 f. Även i Justitieombudsmannens ämbetsberättelse för åren 1826-27 finner man ett fall, där en domare i Skåne använde svårare fångelse i form av prygel och fastspikande av mannen i fråga vid fängelseväggen, så att han under loppet av ungefär ett halvt dygn varken kunde sitta eller ligga utan måst förbli stående. Justitieombudsmannens ämbetsberättelse för åren 1826—1827, Stockholm 1828, s. 85 f. — Det finns även uppgifter om att domstolarna ingripit och dömt poliser, som vid förhör använt våld för att få framett erkännande. Sålunda dömdes en polis av Uppsala rådhusrått 26/6 1905 för att han under förhör använt rotting och handbojor. Uppsala rådhusrätt och magistrat. Dombok i brottmål 1905, Uppsala tingsrätts arkiv, Uppsala, 26/6 1905 § 197. Ett fall av allvarlig tortyr förekom i Roslagen år 1819 i ett brottmål rörande rånmord. Målet handlades vid Värmdö häradsrätt. F.n vngre man hade tagit livet av sin arbetsgivare och dennes hustru på Hålsingeholmarna i Stockholms skärgård. En kort tid efter mordet begav han sig till sitt föräldrahem i Uppland. Under utredningen av brottet utsattes såväl han själv som hans föräldrar, svster, bror och en inneboende yngre kvinna upprepade gånger för hård tortyr. Man ville förmå dem att bekänna att de gömde saker, som brottslingen stulit i samband med brottet. Ansvarig för tortvren var framför allt en kronolänsman på \'ärmdön, Carl Röösgren. Hälsingeholmarna låg inom hans distrikt. Vid rättegången framkom det att föräldrarna, systern, brodern och den inneboende kvinnan icke hade haft något med rånmordet att skaffa. Vid en senare rättegång blev kronolänsmannen Röösgren dömd till avsättning, arbete på fästning i ett år samt böter för den tortvr, som han hade utsatt de nämnda personerna för. - Värmdö häradsrätts dombok 1819, ULA; Kongl. Maj:ts och Rikets Swea Hof-Rätts Protocoll i Ransaknings-Målet, angående de å Torparen Gustaf Abrahamsson Blomberg och dess Hustru pä Helsingholmen begångne mord, 1819; S. Johansson, Såramål, 1989.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=