305 bevisningsrätten», att det framgick av bestämmelserna i rättegångsbalken 17:36, att den erkännande icke fick vara pinad, skrämd eller svekfullt förledd till att avge bekännelse. Härav följde enligt Kreiiger, att den tilltalade varken genomlöfte omstraffrihet eller föregivande, att han redan var överbevisad fick förmås till bekännelse.Trots lagens förbud mot tortyr påbjöd den dock användandet av svårare fängelse. Kreiiger förmodade, säkerligen med rätta, att denna synbara motsättning berodde på att lagstiftarna icke ansett, att svårare fängelse var att anse somtortyr eller pina.^^^ Något annat tvångsmedel att framkalla bekännelse med än svårare fängelse var dock enligt 1734 års lag icke tillåtet. Kreiiger framhöll dock att i och med införandet av institutet »insättande på bekännelse» hade man skaffat sig ett ytterligare påtryckningsmedel för att pressa fram bekännelse. Märkligt nog menade Kreiiger, att det förelåg den skillnaden mellan svårare fängelse och insättande på bekännelse, att det förstnämnda tvångsmedlet var ett medel, som var avsett att användas, innan utslag fallit, medan det andra var avsett att användas, sedan utslag fallit. Det synes mig vara helt korrekt, att tvångsmedlet »svårare fängelse» var avsett att användas, innan utslag fallit, men frågan är om icke även »insättandet på bekännelse» var ett tvångsmedel, som var avsett att användas, innan slutgiltigt utslag fallit. Genom fängelsevistelsen skulle man ju försöka förmå den för brott anklagade att bekänna. Han skulle dessutom utsättas för intensiv bearbetning därtill av prästerskapet. I vilken utsträckning tillgrep man då svårare fängelse och insättande på bekännelse för att pressa fram erkännanden ur dem, som var misstänkta och anklagade för att ha begått brott? Av domstolsprotokollen från tiden 1809—1948 synes man ha tillgripit svårare fängelse i samband med rannsakning mycket sällan. I Askims och Östra Hisings häradsrätts dombok för år 1820 omnämns visserligen en för brott åtalad person, som var belagd med svårare fängelse,men för övrigt finner man få uppgifter om att man skulle ha använt tortyr i samband med rannsakningarna. Tvärtomtycks man ha beivrat de fall av ren tortyr, somförekommit. Detta framgår av justitiestatsministerns officiella statistiska uppgifter rörande rättsväsendet i Sverige 1841—1869, enligt vilka följande antal personer sakfälldes för att ha sökt pina enskild person till bekännelse: 1841:12, 1842:8, 1843:6, 1844:2, 1845:24, 1846:10, 1847:17, 1848:13, 1849:25, 1850:4, 1851:9, 1852:20, 1853:19, 1854:23, 1855:7, 1856:9, 1857:7, 1858:4, 1859:4, 1860:3, 1861:2, 1862:2, 1863:4, 1864:2, 1865:3, 1866:0, 1867:2, 1868:2 och 1869:0.-^''^ S. 160. .S. 167 f. 386 Askims Dch Ostr.i Hisin^s hätadsrätis dombok, Cil.A, 3/2 1820. Jiistitie-st.'its-mmisterns underd-imj;.! berättelse till Kongl. M.i):t .mgäende eivil.t rättegångsärendena och brottm.alen i riket. År 184.S, Stoekholm 1847; År 1850, Stoekholm 1852; År 1855, 3SS Stoekholm 1857; Bidrag till Sveriges ottieiella statistik. B. Rättsväsendet. Ny Kdid. 3; 1-2, 8: 1-2. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=