304 Lagkommittén ansåg, att detta insättande på bekännelse var en tillämpning av lagens bestämmelser om svårare fängelse.Man framhöll också, att ensligt fängelse med beständig sysslolöshet var den svåraste psykiska tortyr, som kunde tänkas. På 1860-talet blev instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» åter föremål för hård kritik. Det var justitierådet Christian Naumann, som tog upp dessa institut och då framför allt »insättandet på bekännelse» till kritisk granskning i sin Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltNaumann vände sig mot alla former av tortyr, såväl under rannsak380 ning. ningen i formav svårare fängelse som efter fulländad rannsakning och avkunnad absolutio ab instantia medelst »insättande på bekännelse» utan all sysselsättning eller undantagsvis med skyldighet för fången att arbeta. Den avgörande kampen mot instituten »insättande på bekännelse» och »svårare fängelse» kom till stånd vid riksdagen 1868. Häradshövdingen Johan Anton Bovin väckte två motioner med yrkande omupphävande dels av Kungl. brevet av den 22 mars 1803 rörande fångars insättande på bekännelse^*^* och dels av sista momentet i R 17:37, d.v.s. bestämmelsen rörande domares rätt att använda svårare fängelse för att få sanningen i ljuset.Lagutskottet avstyrkte den första men tillstyrkte den andra motionen, och i riksdagen utspann sig en livlig debatt, där reformivrare och konservativa stod mot varandra. Slutet på debatten blev den, att riksdagen avslog Bovins första motion men biföll den andra, och den 12 september 1868 utfärdades det Kungl. brevet, varigenomdet nämnda sista momentet i R 17:37 upphävdes.I och med den sålunda företagna lagändringen av R 17:37 ansåg man tydligen, att institutet »insättande på bekännelse» hade spelat ut sin roll. Året därpå, 1869, frigavs nämligen den siste bekännelsefången utan att det Kungl. brevet från 1803 blivit upphävt. Förbudet i Rättegångsbalken 17:37 i 1734 års lag att pina eller plåga någon för att genom tortyr få fram en bekännelse respektive tillåtelsen i samma lagrum att i grova brottmål använda svårare fängelse för att få sanningen i ljuset kommenterades av företrädarna för den juridiska doktrinen. Lindblad förklarade sålunda, att en bekännelse som avgivits under hot eller skrämsel förlorar all trovärdighet.^^"* Han framhöll vidare, att lika litet som domaren genom tortyr eller hot får försöka förmå den anklagade till bekännelse, lika litet får det ske genomatt förespegla honom varjehanda förhoppningar omstraffrihet. Kreiiger påpekade i sitt arbete »Försök till framställning af den svenska Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 87 ff. Bd. 1, 1864, s. 613—639; Bd. 2, 1865. s. 345. — Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 99 ff. AK, motion 1868: 261. AK, motion 1868: 262. SFS 1868:66. Lindblad, Läran ombevisning inför rätta, s. 91. —Se härtill även Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 162. 383 384
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=