303 tid, var grundad på bestämmelserna i R 17; 37, d.v.s. bestämmelserna ommöjligheten att i vissa brottmål tillgripa svårare fängelse.Lagkommittén förkastade användandet av »svårare fängelse» såväl i lindrigare formsomi formav »insättande på bekännelse». Som tvångsmedel var insättandet på bekännelse icke förenligt med den försiktighet, som domaren enligt lagen skulle iakttaga. Svårare fängelse, vare sig i hårdare eller lindrigare form, var också oförenligt med den vid den tiden överallt rådande grundsatsen, att man icke fick använda tortyr i någon form. Det kan i detta sammanhang erinras om att redan Calonius på 1790-talet i sina kritiska yttranden om institutet »insättande på bekännelse» ansåg, att det var besläktat med tortyr. I sitt slutliga förslag till kriminallag 1839 framförde Lagkommittén samma kritik av instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» somi förslaget 1832. Den liberalistiska oppositionen mot användandet av »svårare fängelse» och institutet »insättande på bekännelse» samt Lagkommitténs förslag till avskaffandet av den legala bevisteorin och den inkvisitoriska straffprocessen kom, som ovan nämnts, några riksdagsmän att vid urtima riksdagen i Stockholm1834—35 väcka förslag om att man borde upphäva bestämmelserna i 1803 års Kungl. brev om »insättande på bekännelse» och t.o.m. upphäva lagens bestämmelser omanvändandet av »svårare fängelse».Det var framför allt hos ridderskapet och adeln samt i bondeståndet, som man diskuterade dessa frågor. Det konservativa motståndet var emellertid alltför starkt för att de reformvänliga riksdagsmännen skulle få någon framgång för sina förslag. Även Carl Schmidt tog upp frågan om »insättandet på bekännelse» i det band av Juridiskt Arkif, som utkom 1834—35.^^^ Han var ytterst kritisk mot detta rättsinstitut och ansåg att användandet av detsamma stred mot regeringsformen, där det i 16 § föreskrevs, att »konungen bör ingen förderfva eller förderfva låta till lif ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömdär; . . I den ämbetsberättelse över den svenska fångvården, som ordföranden i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, Clas Livijn, avgav i oktober månad 1836, ifrågasatte även han, om insättandet på bekännelse var i överensstämmelse med gällande lag.-'^^ Av en skrivelse till Kungl. Maj:t från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket 1844, i vilken skrivelse man hemställde om en förändring av bekännelsefångarnas behandling, framgår det klart att styrelsen i likhet med . » 374 Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Criminallag, s. 133 f. Se ovan s. 209 f. Inger, Institutet »insättande pä bekännelse», s. 70 tt. Schmidt, Juridiskt Arkit, 1834-35, s. 287 It. Inger, Institutet »insättande p.i bekännelse», s. 75 f. 375 3 78
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=