302 vändandet av tortyr 1772. Likaså förblev lagens bestämmelser omanvändandet av institutet ahsolutio ab instantia i svårare brottmål, där man, trots att det förelåg mer än halvt bevis mot den för brott misstänkte, icke lyckades få fram en bekännelse, alltjämt gällande. Båda dessa lagbestämmelser och deras tilllämpning i praxis kom att tillsammans utlösa en stundom rätt livlig debatt under 1800-talet omdet vid tillämpningen av dessa bestämmelser icke var fråga om en form av tortyr, som rimmade illa med lagens förbud mot användandet av tortyr och som icke var förenlig med de nya processrättsliga idéer, som började göra sig allt starkare hörda. Frampressandet av en bekännelse förknippade man med den inkvisitoriska processen men icke med den ackusatoriska, somframstegsmännen kämpade för att införa. År 1823 väckte den livligt verksamme och stridbare liberale oppositionsledaren Johan Jacob Rutberg en motion inom bondeståndet rörande fångvården, varvid han även komatt beröra frågan omtortyrens vara eller icke vara.^^' Han förkastade helt användandet av tortyr, och i samband därmed föreslog han, att stadgandet i R 17:37 om att domaren i grova brottmål kunde få använda svårare fängelse skulle avskaffas, emedan den var en avskyvärd kvarlämning av tortyren. Rutbergs motion ledde icke till någon lagändring men var ett tecken på de nya idéernas spridning och genomslagskraft. Nästa allvarliga framstöt mot det, som de oppositionella ansåg vara tortyr, kom i och med Lagkommitténs »Förslag till Allmän Criminallag» 1832. En logisk följd av Lagkommitténs tidigare här omnämda förkastande av den legala bevisteorins principer och förslag om införandet av fri bevisprövning och ackusatorisk straffprocess var att den förkastade institutet ahsolutio ab instantia såsom varande oförenligt med den ackusatoriska straffprocessen. Lagkommittén föreslog i samband därmed ett avskaffande av institutet »insättande på bekännelse», somden icke höll för osannolikt, att den recipierats från tysk lag. Det var blott den skillnaden, sade Lagkommittén, att i Sv'erige hade detta bruk antagit karaktären mera av extraordinär bestraffning än av ett säkerhetsmått, då den för brott misstänkte icke kunnat såsom i Tyskland genom borgen fria sig från fängelse. Av största intresse i detta sammanhang är emellertid, att Lagkommittén icke uppfattade »insättandet på bekännelse» såsomgrundande sig på R 17: 32, d.v.s. det lagrum, där det föreskrevs, att saken skulle lämnas till framtiden, då det var fråga om svårare brottmål och där det förelåg mer än halvt bevis, men den tilltalade icke ville bekänna. Lagkommittén ansåg i stället, att seden att sätta anklagade på bekännelse, d.v.s. att hålla dem instängda i fängelse på obestämd 373 371 Bondeståndets prot. 12 3 1823. Motionen inlämnades den 3 mars men behandlades icke förrän den 12 mars. — Se även Inger, Institutet »insättande pa bekännelse», s. 56. Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Criminallag, s. 152; Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 66 f. Kongl. LagCommiteen, Förslag till Allmän Criminallag, s. 151. .372 373
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=