301 5.3.2.3. Confitenten skall vara vidsina sinnensfulla bruk Detta kvalitetskrav stod orubbat kvar under hela den aktuella tidsperioden. I lagförslag och doktrin betonades och föreskrevs det, att den erkännande skulle vara vid sina sinnens fulla bruk för att hans erkännande skulle kunna tillmätas trovärdighet. Vansinne, druckenhet o.s.v. tillintetgjorde erkännandets kraft. I rättspraxis synes man genomgående följt principen, att confitenten skulle vara vid sina sinnens fulla bruk för att man skulle kunna godta hans erkännande som fullt bevis. Som exempel kan nämnas ett rättsfall från 1835. komminister i Enköping hade av stadens rådhusrätt på grund av eget erkännande dömts till böter för stöld av pengar ur kassakistan i kyrkans sakristia. Han besvärade sig hos Svea hovrätt och tog då tillbaka sitt erkännande. Han påstod i sin besvärsskrivelse, att han icke var frisk, när han erkände brottet. Med besvärsskrivelsen insände han ett läkarintyg och vittnesutsagor om sin sinnesförvirring. Hovrätten fann, att under dessa omständigheter kunde hans erkännande icke tillmätas något värde. Ett annat exempel finner man i Uppsala rådhusrätts protokoll från år 1910. En kvinna hade under sinnessjukdom dödat sin fader. I utslaget skrev domstolen, att målet var utrett men man åberopade icke kvinnans erkännande, då hon var sjuk. Ytterligare ett exempel förekommer i Karlskoga häradsrätts dombok 1920. Målet gällde bedrägeri vid försäljning av lyckobrev. Målet lades ned på grund av att den tilltalade kvinnan icke ansågs vara vid sina sinnens fulla bruk. 368 Eri 369 370 5.3.2.4. Confessio spontanea - erkännandet skall vara avgivet utan tvång eller svikligt förledande Som tidigare påpekats förblev bestämmelserna om användandet av svårare fängelse i grova brottmål, där den tilltalade trots bindande indicier icke var villig att erkänna, gällande även efter Gustav III:s utfärdade förbud mot annämndemän hade bevittnat tullmakten för hustrun och samtidigt hade de blivit uppmanade av mannen, som var tilltalad tör brottet, att å hans vägnar erkänna förbrytelsen); Askims, Hisings och Sävedals domsagas dombok, Gl.A, 171 1910 § 33 (fylleri. En 17-årig yngling erkänner brottet genom sin befullmäktigade moder); 6/6 1910 § 687 (misshandel och fylleri); 3/10 1910 § 271 (förargelseväckande beteende); 4 5 1915 § 505 och 506 (fylleri); 29/8 1916 § 97 (stöld utförd av minderåriga barn). Eörslag till Allmäm Civillag 1826, s. 242, R 21:2; l.indblad-Lang, Om Eget Erkännande, s. 16; l.mdblad. Läran om bevisning, s. 96; Schrevehus, Lärobok, s. 269; Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 162; Kreiiger, Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten, s. 159 f.; Trvgger, C)m bevisning, s. 66. Skrivelser frän Svea hovrätt, l.andskansliet, Uppsala länsstvrelse, ULA, 5/8 1835. Uppsala rådhusrätt och magistrat, låombok i brottmål, Uppsala tingsrätts arkiv, Uppsala, 19/9 1910 § 26 (ä Länscelllängelset). Karlskoga häradsrätts dombok, Karlskoga tingsrätts arkiv, Karlskoga, 15/3 1920 N:o 152. 3AS \h9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=