300 hovrätt, varvid han framhöll, att han icke fyllt femton år och att han blivit lockad och förledd av sin far till brotten. På grund härav borde han enligt egen uppfattning icke fällas till ansvar. Göta hovrätt upphävde rådhusrättens utslag, emedan ynglingen icke fyllt femton år och hans bekännelse enligt R 17: 36 icke fick antas som fullt bevis. Domstolen, som icke var enig i sin dom (två hovrättsråd var skiljaktiga), ansåg, att det icke framkommit några stödjande omständigheter under rannsakningen. Åklagaren fullföljde talan till Högsta domstolen. Majoriteten i domstolen, femledamöter, fann rättvist fastställa rådhusrättens utslag och upphäva hovrättens. Två ledamöter var skiljaktiga. Beträffande erkännande genomställföreträdare finner man helt naturligt, att man i rättspraxis som regel följde lagens föreskrifter men det förekom också, att man utvecklade en rättspraxis, som icke överensstämde med lagens föreskrifter. Sålunda förekom det i flera enklare tvistemål, att mannen såsom svarande företräddes av sin hustru.Man finner även gifta kvinnor somföreträdde sina män somkärandepart.Då den gifta kvinnan stod under mannens förmyndarskap ända fram till 1921 borde hon enligt lagen icke ha godtagits som befullmäktigat ombud för mannen. I enklare brottmål blev det mycket vanligt med erkännanden genom befullmäktigade ombud. Som tidigare nämnts, blev det så vanligt, att man skriftligen erkände enklare brott genom befullmäktigade ombud, att riksdagen föreslog en lagändring. Denna framställning ledde som ovan nämnts framtill utfärdandet av 1866 års förordning, enligt vilken man fick kära och svara genomlaga ombudsman i ringare brottmål och tvistemål. Vanligen fungerade polismän, rättstjänare och nämndemän som befullmäktigade ombudsmän i dessa ringare brottmål, men det förekom också att gifta kvinnor svarade för sina män såväl före somefter 1866. 366 Bestämmelserna i 1864 års strafflag (SL 5:2), att man kunde straffa en fjortonåring med straffarbete, om han ansågs ha ägt nog urskiljning att inse gärningens brottslighet, var icke ny. Redan i missgärningsbalken i 1734 års lag (M 31) fanns den bestämmelsen införd, att den som snart skulle fylla femton år och vars ondska och arghet var större än vad som svarade mot hans ålder, skulle straffas sommognande man. Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts dombok, GLA, 20/10 1810 (tvistemål rörande skadegörelse genom svins betande); 2/2 1815 (mål rörande utestående lön); 8/5 1815 (tvistemål rörande skuld); 3/6 1820 (mål rörande penningtvist och jordtvist); Västra och Östra Hisings häradsrätts dombok, GLA, 16/1 1840 nr 27 (konkursmål. Kvinnan visade upp intyg om godkänd kristendomskunskap och att hon brukat nådemedlen ock erhållit föreställningar omedens vikt och blivit varnad för mened); Askims härads dombok, GLA, 4/5 1835 nr 49 (tvistemål om hyra. Hustrun har fullmakt från mannen och sin son); 18/10 1860 nr 86 (Mannen sjuk och företrädes av sin hustru, somhar fullmakt). Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts dombok, GLA, 2/2 1815 (tvist om betalning); 14/3 1820 (mål rörande olaga bysättning. Hustrun uppträder som kärande å egna och mannens vägnar). Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts dombok, GLA, 28/1 1815 (olovlig brännvinsutminutering); 17/7 1820 (stöld av korn. Den tilltalade mannen var sjuk. Hans hustru företrädde mannen); Askims härads dombok, GLA, 24/2 1850 nr 122 (olovlig brännvinsutminutering); V'ästra och Östra Hisings häraders dombok, GLA, 15/1 1840 nr 17 (olovlig brännvinsförsäljning. Två 366
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=