297 1734 års bestämmelser. Tidens nya idéer och den begynnande förändringen av det svenska samhället drev emellertid så småningomframen förändring. 1858 kom en förordning, enligt vilken ogift kvinna vid tjugofem års ålder kunde anmäla till den domstol, varunder hon lydde i förmyndarmål, att hon själv ville utöva myndigheten.^"*' 1863 tog man nästa steg ifråga om ogift kvinnas myndighet.I en förordning, somutfärdades detta år förklarades ogift kvinna ipso iure myndig vid uppnådda tjugofem år, dock med rätt för henne att efter anmälan hos domstol ställas under förmyndare. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1865. Den ogifta kvinnans myndighet var emellertid begränsad. Omhon t.ex. ville ingå äktenskap, var hon tvungen att först inhämta giftomannens samtycke därtill. Detta tvång upphävdes först 1872 för ofrälse och 1882 för frälse kvinnor. Samhällsutvecklingen och de liberalistiska strömningarna fortsatte emellertid att driva på kvinnans frigörelse och likställdhet med mannen, och 1884 sänkte man myndighetsåldern för ogift kvinna till 21 år, d.v.s. samma åldersgräns som för män.-^"*^ Möjligheten att avsäga sig myndigheten kvarstod dock ända fram till 1921 I brottmål gällde och gäller alltjämt att straffmyndighetsåldern var och är femton år.-^"*^ Som påpekades i föregående kapitel var Rättegångsbalkens föreskrift om att den som avgav ett erkännande skulle ha uppnått laga ålder för att hans erkännande skulle kunna tillmätas full beviskraft, icke helt klar och tydlig. Frågan var om lagstiftarna med »laga ålder» hade avsett straffmyndighetsåldern eller den civilrättsliga myndighetsåldern. Man finner en viss oenighet härom hos den juridiska doktrinens företrädare även under 1800- och 1900-talen. Lindblad företrädde den åsikten, att med laga ålder avsågs i tvistemål 21 år, d.v.s. den civilrättsliga myndighetsåldern, och i brottmål 15 år, d.v.s. straffmyndighetsåldern.Schrevelius och Broomé företrädde däremot den åsikten, att med laga ålder avsågs 15 år, d.v.s. samma ålder, som lagen föreskrev för att man skulle få avlägga vittnesmål.Schrevelius hämtade stöd för sin uppfattning hos bl.a. Hernbergh, som i sitt anförda arbete De confessione propria menade, att med »laga ålder» skulle förstås straffmyndighetsåldern, d.v.s. 15 år.^^° Både Schrevelius och Broomé uppfattade lagens bestämmelser om att den erkännande 342 SFS 1858:60. SFS 1863:61. SFS 1872: 79; SFS 1882:9. SFS 1884: 32 (trädde i kraft 1/1 1885). SFS 1920:412.- 1 1924 års lag åldern var 21 år för såväl man som kvinna. SFS 1924: 320. - 1734 års lag, .VI 31: 1,37:1; 1864 års strafflag (SFS 1864:1 1). SL 5: 1; SFS 1902: 72; BrB 33: 1. Lindblad-Lang, Om Eget Erkånnande, s. 15; Lindblad, Läran om bevisning inför rätta, s. 95 f. Schrevelius, Lärobok, s. 269 f; Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 161 f. A. Hernbergh—J. F. Elfstrand, De confessione propria, 1783, s. 5. 345 förmyndarskap fastställdes ytterligare, att myndighets- om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=