17 rätta, samt de brott, somblivit avgjorda genomdom. Matthaeus påpekar också, att det finns de, som anser, att ett brott blir notoriskt även genom rykte, vilket Matthaeus dock ställer sig tvekande till." Det är möjligt, att Matthaeus i fråga om ryktets förmåga att göra ett brott notoriskt har Mascardis utläggningar i tankarna.’’ För övrigt kan man konstatera, att Matthaeus’ redogörelse för de faktorer, som gör ett brott notoriskt på intet sätt avviker från tidens traditionella uppfattning. Av större intresse är utan tvekan Matthaeus’ redogörelse för de olika bevismedeln. Matthaeus räknar med tre slags bevismedel, species probationis: vittnen, urkunder och indicier eller argument.’^ Han skyndar sig emellertid att omedelbart uttala sin uppskattning av den äldre indelningen av bevismedlen i artificiella, omfattande argument, och icke-artificiella, d.v.s. vittnen och urkunder. Samtidigt visar han härmed sin förtrogenhet med mos gallicus eller den s.k. humanistiska jurisprudensen. Som framgått av förra delen av detta mitt arbete om erkännandet i svensk processrätt, var nämligen denna indelning av bevismedlen i artificiella och icke-artificiella typisk för den humanistiska jurisprudensens företrädare, t.ex. Hugo Donellus.'"’ Såväl de artificiella som de icke-artificiella anser Matthaeus vara fulla och fullkomliga bevis. Däremot vill Matthaeus icke acceptera den uppfattningen, somhan funnit hos vissa kommentatorer, nämligen att ett bevis, sombygger på argument och urkunder, icke är fullt bevis. Matthaeus går för övrigt ännu längre i sin kritik av dessa rättsvetenskapsmän, som räknar med fullkomliga och mindre fullkomliga bevis, i det han säger, att denna indelning i fulla och halva bevis, prohationes plenae et semiplenae, icke borde få framställas, »probare enimestfidemjudici facere; non facit autemfidem, qm, ut illi loquuntur, semipleneprobat.>d^ Om vittnen som bevismedel säger Matthaeus helt i överensstämmelse med den legala bevisteorins principer, att ett vittne icke är tillräckligt bevis i tvistemål, desto mindre då i brottmål, och även om man i summariska tvistemål skulle godtaga ett enda vittne, så bör man dock icke tillåta det i brottmål. Däremot räcker det somregel med två vittnen, omicke annat är föreskrivet.'^ Om urkunder som bevismedel säger Matthaeus, att de kan vara tillräckliga som bevis, om de är synnerligen klara, ty »In criminalibus apertissimis probationibus opus esse . . .».'7 " »Notoriumautemcrimen secundumeosdem est, non solum quod palamet inspectantepopulo admissum est, sed et quod ex actis vel instrumentis publicis apparet; quod testibus in judicioprobatumest; quod reus in jure confessus est; de quo judicatumest. Nec desunt qui putent, etiamfamam notoriumfacere. Verum haec mihi sententia nunquamprobari potuit: namut a postremo incipiam, qui potest farna notoriumfacere, curn sit tamficti pravique tenax, quamnuncia veri f”» J. Mascardi, De probationibus, II, 1607, concl. 749 ff.; Inger, Das Geständnis, s. 119. De probat., cap. 1; 3, s. 729: »Tres igitur probationis species sunt: testes, tabulae, et indicia argumenta: . . Inger, Das Geständnis, s. 127. De probat., cap. 1: 5, s. 730. De probat., cap. III, s. 738 ff. seu .»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=