295 skriftligt erkända brottet bestod däri, att den tilltalade sålt brännvin på helgdagar. Den tilltalade dömdes att betala tjugo riksdaler banco i böter. Att man i domstolspraxis allmänt accepterat skriftliga erkännanden i ringare brottmål framgår också av den skrivelse, som riksdagens ständer avlät till Kungl. Maj;t den 26 mars 1866 med begäran om ändring av bestämmelserna i Rättegångsbalkens kapitel 15:1 i 1734 års lag rörande personlig inställelse inför rätta i ringare brottmål.I sin skrivelse framhöll riksdagsmännen, att det vid domstolarna sedan lång tid tillbaka utbildat sig en allmän praxis att ringare brottmål avgjordes på den tilltalades skriftliga erkännande. Vanligen ingavs dessa skriftliga erkännanden till rätten av lagligen befullmäktigade ombud. Riksdagsskrivelsen resulterade i en lagändring, som innebar, att en tilltalad var tvungen att inställa sig personligen inför rätta endast i sådana mål, där straffarbete efter lag kunde ifrågakomma som påföljd.I ringare brottmål och tvistemål skulle man få kära och svara genom laga ombudsmän. Dock föreskrevs i den Kungl. förordningen liksom tidigare i 1734 års lag, att om domstolen fordrade det, skulle huvudmannen vara tvungen att inställa sig inför rätta. Under 1800-talets senare del förekomdet, att man hade förtryckt ett erkännande på stämningssedeln, som den tilltalade kunde skriva under. Som regel anges i domstolsprotokollen, att dessa skriftliga erkännanden var vederbörligen bevittnade. Att domstolarna trots allt icke ansåg, att skriftliga, utomrättsliga, erkännanden alltid kunde godtas som fulla bevis, framgår av ett rättsfall från år 1853.^^-^ En man hade skriftligen erkänt en inbrottsstöld. Erkännandet var underskrivet inför länsmannen i vittnens närvaro. Länsmannen hade uppsatt skrivelsen. Vendels och Norunda häradsrätter hade dömt mannen för inbrottsstölden. Då återtog mannen sitt erkännande och förnekade brottet. Norunda häradsrätt fann då, att mannens erkännande såsom avgivet utom rätta icke kunde anses utgöra full bevisning omatt mannen begått inbrottet eller tagit del i tillgreppets förövande. Mannen friades från åtal i den delen av målet, däremot fälldes han för Innehav av stöldgods. Målet fördes vidare till hovrätten som fastställde häradsrättens utslag. Några år tidigare hade Svea hovrätt däremot godtagit ett utomrättsligt erkännande avgivit inför länsman i vittnens närvaro som fullt bevis.Bälinge Karlskoga häradsrätts dombok, ULA, 3/4 nr 7 och 7/5 1850. - Se även Västra och Östra Hisings liärads dombok, GLA, 19/6 1850 nr 22 och 24. Målen gällde olovlig brännvinsförsäljning. De tilltalade hade icke infunnit sig inför rätta. Rätten beslöt i båda fallen, att målen skulle tas upp vid nästa ting och då skulle de tilltalade vid vite 5 Riksdaler infinna sig, omde icke för att slippa att inställa sig personligen erkände förseelsen i bevittnad skrift. Naumann, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, Årg. 3, 1866, s. 497 ff. Kungl. förordning 30/10 1866, SFS 1866:61. Skrivelser från Svea hovrätt, Landskansliet, Uppsala länsstyrelse, ULA, 26/1 1853. Skrivelser från Svea hovrått, Landskansliet, Uppsala lånsstyrelse, ULA, 15/1 1850. 330
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=