294 nande. Dock var ett erkännande, somavgivits utomrätten, ett mer eller mindre viktigt indiciumalltefter de omständigheter, varunder det tillkommit. Härvid borde särskild hänsyn tas till omdet skett inför polismyndighet, kronobetjänt eller annan person, somägde rätt att avfordra den anklagade en sannfärdig förklaring. Likaså borde man vid bedömningen av det extrajudiciella erkännandet lägga märke till omdet innehöll upplysningar somendast den sombegått brottet kunde känna till, och slutligen om bekännelsen tillkommit under allvarlig eller skämtsamsinnesstämning. Skriftliga erkännanden bedömde Lindblad som extrajudiciella så länge den anklagade icke inför domstol erkänt riktigheten av skriftens innehåll. Kreiiger, vars syn på erkännandets bevisvärde jag redan behandlat, kommenterade icke särskilt det legala kravet på att erkännandet skulle avges inför rätta för att få fullt bevisvärde, men han noterade, att bestämmelserna i 1734 års lag avsåg endast erkännanden inför rätta.Omdet utomrättsliga erkännandet i brottmål förklarade han, att det som indicium icke saknade all betydelse. Det måste emellertid vara lagligen styrkt. Han ansåg liksom Lindblad, att det var av betydelse om erkännandet avgivits inför en offentlig person eller en person, somägde rätt att avfordra den anklagade en sannfärdig förklaring. Som framgått av den ovanstående framställningen av det egna erkännandets natur, funktion och bevisvärde i straffprocessen medförde lagförslagen om införandet av fri bevisprövning, att det egna erkännandets bevisvärde skulle tas under omprövningvare sig det var avgivet inför eller utomrätta. Det har ovan påpekats, att domstolarna godtog det egna erkännandet inför rätta som fullt bevis i ringare brottmål medan man i grövre brottmål fordrade, att erkännandet skulle styrkas av indicier. Utomrättsliga erkännanden i brottmål värderades i princip sommer eller mindre starka indicier. Men trots denna principiella inställning till de utomrättsliga erkännandena godtog domstolarna allmänt bevittnade skriftliga erkännanden somfulla bevis i alla ringare brottmål alltifrån 1840-talet. Som framgått av föregående kapitel hade man i viss utsträckning godtagit skriftliga erkännanden i brottmål redan under 1600-talet, framför allt i fråga om lönskaläge och horsbrott, men nu blev det vanligt med skriftliga erkännanden i alla sorters ringare mål.^^^ Helt i överensstämmelse med denna sedvänja att godta skriftligt erkännande som fullt bevis i ringare brott finner man följande formulering i ett domstolsutslag av den 7/5 1850 från Karlskoga häradsrätt: »Emedan uti mål aj förevarande beskaffenhet skriftligt vidgående eger lika vitsord som erkännande inför Rätta; samt genom frivillig anteckning å den utfärdade kallelsen densammas innehåll medgifvit, utan att han sedermera gittat anföra något skäl för återkallandet afsitt berörde medgifvande i hvad det angårförsäljningen af bränvin å helgedag; Ty ...» Det 328 Kreiiger, Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten, s. 172 ff. Se ovan s. 202 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=