292 som kvinnan i födelsestunden hade angivit vara far till det barn hon höll på att föda värderades under stundom så högt, att de föranledde domstolarna att förelägga de för faderskapet angivna männen värjemålsed, om de icke var villiga att frivilligt påta sig faderskapet. Ett mycket belysande rättsfall i fråga om värdet av barnaföderskors uttalanden vid förlossningen finner man återgivet i Naumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. En kvinna hade avgivit ett skriftligt intyg att en viss man, vilken enligt rykte skulle vara far till det barn, som kvinnan väntade, icke var far till barnet. Detta intyg företeddes inför rätten av den angivne mannen, då han år 1863 stod inför Westbo häradsrätt som svarande i det mål rörande barnuppfostringsbidrag, som kvinnan där väckt mot honom. Mannen bestred käromålet. Kvinnan vidgick, att hon skrivit intyget men påstod, att det skett under förespeglingar om att mannen, sedan han blivit frikänd från faderskapet, skulle ingå äktenskap med henne. Kvinnans talan styrktes av två samstämmiga kvinnliga vittnens utsagor. De hade varit närvarande och biträtt kvinnan vid barnets födelse. Vid upprepade frågor av vittnena hade kvinnan då angivit den man som far till barnet, vilken nu var stämd inför rätta. Kvinnan hade angivit mannen som barnets far i en stund, då hon var så ansatt av plågor, att vittnena och möjligtvis även hon själv trott, att hon icke skulle genomgå förlossningen med livet i behåll. Häradsrätten fann dessa vittnesutsagor så tungt vägande som bevis, att den ålade mannen att värja sig med ed, omhan förmådde det. Mannen överklagade beslutet i Göta hovrätt, som emellertid fastställde häradsrättens beslut. Mannen fullföljde då målet till Högsta domstolen. Även denna högsta instans fastställde häradsrättens beslut. Domstolen var dock icke enig i sitt beslut. Justitierådet Naumann fann bevisningen icke vara av den beskaffenhet, att den enligt lag hade bort föranleda värjemålsed.^"^ Sammanfattningsvis kan man konstatera, att såväl i fråga om erkännandet såsom ett medgivande av motparts påstående som i fråga om erkännandet som bevismedel, d.v.s. som ett vidgående av faktiska omständigheter, tillerkändes Årg. 3, 1866, nr 101, s. 601 ff. Liknande exempel pa hur stort bevisvärde domstolarna tillmätte en barnaföderskas angivande av barnafar i samband med förlossning finner man i \’ästra och Östra Hisings härads dombok, GLA, 13 10 1855 nr 57 och i Askims härads dombok, GLA, 15/10 1845 nr 33. I det första rättsfallet var det en döv flicka, som knappast kunde tala, som hade stämt en man pä barnuppfostringsbidrag. Mannen förnekade, att han var far tdl barnet. En kvinna som hade varit närvarande vid förlossningen, framträdde som vittne och förklarade, att flickan även vid förlossningen hade angivit mannen som barnets far. Mannen gavs då tillfälle att värja sig med ed efter att först ha blivit undervisad av sin själasörjare omedens vikt och betvdelse. 1 detta fall är det märkligt, att t.o.m. ett enda vittnes utsaga fick till följd att mannen ålades att värja sig medelst ed. - 1 det andra fallet inställde sig käranden genom en skrivare. Svaranden var icke närvarande, när målet handlades inför rätta. \’id målets handläggning framträdde ett äkta par, som varit närvarande vid födseln och vittnade och sade, att kvinnan under födsloplågorna tillfrågats omvem som var far till barnet. Kvinnan hade då angivit den nu instämde mannen. Kvinnans angivelse stvrktes av att mannen privat kallat sig far till barnet och redan lämnat mindre bidrag till barnets vårdnad.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=