290 Ett faktum, som var erkänt medelst ett erkännande somhade karaktären av dispositionsmedel, kunde enligt Kreiiger icke gälla såsom bevisat i ett annat mål, eftersom erkännandet som dispositionsmedel icke gjorde anspråk på att vara med sanna förhållandet överensstämmande. Liksom Lindblad konstaterade Kreiiger, att det icke nämndes något i 1734 års lag om extrajudiciella erkännanden.^’^ Härav följde emellertid icke, att ett extrajudiciellt erkännande var utan verkan. Det kunde få bindande verkan, om det avgavs av behöriga parter utan tvång och svek och om det var skriftligt avfattat. Omdet var muntligt avgivet, hade det icke samma värde somdet judiciella. Muntliga extrajudiciella erkännandens bevisvärde borde i varje särskilt fall undersökas och avgöras av domaren. Som tidigare nämnts, skilde Afzelius på erkännanden som dispositionsmedel, d.v.s. erkännanden som innebar medgivanden av motpartens påståenden, och erkännanden som bevismedel, d.v.s. erkännanden som innebar vidgående av faktiska omständigheter. Om erkännanden som hade karaktären av dispositionsmedel förklarade Afzelius, att om de avgavs inför rätta och om parterna uppfyllde de krav, som man kunde ställa på dem och omöverenskommelserna icke stred mot statens intresse, så blev de bindande.^’"’ Omerkännanden som hade karaktären av bevismedel framhöll han, att det fanns skäl att anta, att den erkända omständigheten var sann, ty ingen ljög gärna till sin egen nackdel. Rörande det extrajudiciella erkännandet framhöll Afzelius, att det kunde vara såväl ett bevismedel som ett dispositionsmedel, vars innebörd behövde närmare prövas. Broomé ansåg, att ett erkännande borde ske inför rätta.Erkännandet behövde emellertid icke nödvändigtvis äga rum inför den rätt, där målet var anhängigt. Erkännandet erhöll beviskraft, omdet uppfyllde de legala kvalitetskraven. Ett erkännande utom rätta var att bedöma som ett mer eller mindre starkt indicium. Dock hade man enligt Broomé i praxis godtagit vissa extrajudiciella erkännanden, som avgivits utanför rätta, t.ex. att räntelikvid borde anses som ett tyst erkännande av fodrans fortfarande bestånd och att erkännande inför överexekutor eller i tillkallat vittnes närvaro inför kronofogde, länsman, stadsfogde eller notarius publicus var tillräckligt i den exekutiva processen. Av Nya lagberedningens betänkande 1884 kan man utläsa, att den tänkte sig, att parts erkännande skulle prövas av domstolen enligt principen omfri bevisI sitt förslag till lag angående bevisning inför rätta 1889 förklarade 317 provning. Nya lagberedningen, att den icke hade ansett det erforderligt att föreslå några bestämmelser om verkan av parts erkännande utom rätta, emedan även ett Kreiiger, Försök, s. 172 ff. Afzelius, Grunddragen, s. 21 ff; Afzelius, Om betydelsen af »eget erkännande» i civilprocessen, s. 93 ff. Afzelius, Ombetydelsen, s. 117 ff. Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 162 ff. Nya lagberedningen. Betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning, II, s. 13 ff. 317
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=