289 vid sunt förstånd samt hade frivilligt avgivit sitt erkännande. Vidare skulle erkännandet till sitt innehåll angå ett faktiskt förhållande, vara uttryckligt och bestämt, riktat emot den erkännande själv och åsyfta något somvar fysiskt och juridiskt möjligt.Lindblad konstaterade också, att 1734 års lag icke innehöll några bestämmelser ommuntliga erkännanden utomrätta, men ansåg det vara uppenbart, att lagstiftaren genom sin tystnad i detta avseende icke velat frånkänna ett dylikt erkännande den betydelse, som man kunde fästa vid detsamma.Deutomrättsliga erkännandena borde bedömas och värderas efter de omständigheter och förhållanden, varunder de tillkommit. Det måste framgå, att vederbörande, när han erkände utom domstolen, hade för avsikt att säga sanningen. Skriftliga erkännanden, öppet meddelade, såsom reverser, kvittenser m.m. utgjorde enligt Lindblad fullt bevis mot utgivaren. Däremot kunde man icke tillmäta yttranden i brev samma bevisvärde, såvida icke den, i vilkens namn brevet var skrivet, erkände detsamma eller det på annat sätt bevisades. Vad någon yttrat till en annan, skriftligt eller muntligt, rörande tredje man förtjänade föga avseende. Däremot brukade räntebetalning i praxis anses somett erkännande av den skuld, varå räntan erlades. Delidén konstaterade blott att eget erkännande inför rätta utgjorde med den inskränkning, somframgick av rättegångsbalken 17: 36, d.v.s. omerkännande i kapitalmål, fullt bevis om lagens krav på laga ålder, frivillighet o.s.v. var upp309 fyllda. Erkännande i tvistemål inför rätta, vilka uppfyllde lagens kvalitetskrav, var enligt Schrevelius fullt bevis.När det gällde erkännanden utom rätta måste man enligt Schrevelius skilja mellan erkännanden av faktiska omständigheter och medgivanden av motpartens påståenden. I det förra fallet var erkännandet ett bevismedel och som sådant ett indicium som medförde halvt bevis. I det andra fallet var erkännandet ett dispositionsmedel som kunde tillmätas bindande kraft, omdet blivit bevisat. Kreiiger ansåg, att erkännandet i civilmål somregel var ett dispositionsmedel och att det, som tidigare nämnts, var att jämföra med ett kontrakt.^*' Detta erkännande blev bindande, omdet slöts inför rätta mellan behöriga parter och omdet skedde frivilligt och utan svek och villfarelse.^*^ Det erkännande, som utgjorde bevismedel, var enligt Kreiiger giltigt, även om det icke accepterades av motparten. Så förhöll det sig däremot icke med erkännandet i egenskap av dispositionsmedel. Detta sistnämnda erkännande måste accepteras för att bli giltigt på samma sätt somvarje annan överlåtelse. Lindblad—Lang, Om Eget Erkännande, s. 15 ff; Lindblad—Leffler, Om Eget Erkännande, s. 37. Lindblad—Leffler, OmEget Erkännande, s. 46 f. Delidén, Rättegångs-sättet i Sverige, s. 65. Schrevelius, Lärobok, § 129. Kreiiger, Försök tdl framställning af den svenska bevismngsrätten, s. 173. Kreiiger, Försök, s. 169 ff. 308 309 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=