287 plågeri,’^^ olovlig nyttjande av minderårig arbetskraft,’^^ lösgående hundar,olovlig handel på helgdag,olaga handel av skilda slag, olaga kortspel’^^ och lönskaläge. Däremot var man eget erkännande man brottet, innan man godtog den tilltalades erkännande som Likaså företog man omfattande utredningar vid mordbränder.Erkännandet skulle i grövre brottmål styrkas av vittnesutsagor och indicier. Ett exempel på det allvar och den omsorg som domstolarna kunde lägga ned på grövre brottmål för att få sanningen i dagen, är Svea hovrätts skrivelse till Uppsala länsstyrelse angående ett mål rörande olovlig beblandelse, som hade avdömts av Tierps häradsrätt den 27/5 1843.^°’ En man, Jan Larsson, och hans halvbrors dotter, Greta Stina Andersdotter, hade av Tierps häradsrätt dömts till döden för olovlig beblandelse varav skulle ha följt att flickan fött ett gossebarn. Hovrätten noterade, att både mannen och kvinnan hade erkänt, att de två gånger haft samlag med varandra, nämligen hösten 1841 och i juni månad 1842, varav kvinnan skulle ha blivit havande och fött ett gossebarn den 16 mars 1843. Hovrätten konstaterade dock, att det hade framgått av rannsakningen, att mannen icke varit kvinnans lägersman, och därför ansåg hovrätten, att deras erkännanden icke varit med verkligheten överensstämmande. Hovrätten nedvärderade alltså värdet av de tilltalades erkännanden. Följden härav blev, att åtalet mot mannen och kvinnan för olovlig beblandelse lades ned. Kvinnan fick däremot plikta för lönskaläge. Det förekomockså, att domstolarna icke trodde på de tilltalades erkännanden, därför att de icke syntes överensstämma med verkligheten eller för att de var helt otroliga. Ett par rättsfall, där domstolarna av dessa skäl underkände erkännandenas värde skall behandlas senare i denna framställning. Domstolspraxis visar, att man fortsatte att godta eget erkännande som fullt bevis i ringare brottmål under hela den tidsperiod, som denna undersökning omfattar.Samtidigt finner man hur det egna erkännandets värde som bevisEx.; Västra och Östra Hisings härads dombok, GLA, 15/9 1880 nr 5. - Askims, Hisings och Sävcdals domsagas domböcker, GLA, 2/9 1890 nr 45; 3/10 1910 § 295; 28/11 1910 § 564. - Uppsala rådhusrätt och magistrat. Brottmålsdomböcker, ULA, åren 1895, 1900, 1905 och 1910 passim. Ex.: Våstra och Östra Hisings härads dombok, GLA, 5/5 1885 nr 30—31. Ex.: Askims, Hisings och Sävedals domsagas domböcker, GLA, 5/9 1910 §§ 72-73. Ex.: Askims, Hisings och Sävedals domsagas domböcker, GLA, 12/1 1920 § 65. Ex.: Karlskoga häradsrätts dombok, ULA, 3/4 1850 nr 14—15; 6/3 1860 § 37; 4/10 1860 § 29. Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts dombok, GLA, 9/6 1820. Ex.: Askims häradsdombok, GLA, 1/3 1855 (urtima ting) ». . . är genom egen frivillig af omständigheter styrkt bekännelse lagligen förvunnen, att hafva . . Ex.: Askims, Hisings och Sävedals domsagas domböcker, GLA, (urtima ting) 28/1 1910 § 5. Skrivelser från Svea hovrätt. Landskansliet, Uppsala länsstyrelse, ULA, 4/7 1843. Se s. 312 f. Se härtill P. Eitger, Rättegångsbalken 11, Tredje avdelningen. Ombevisning, 1990. Kommentar till Råttegångsbalken kap. 35, § 1. Enligt Eitger är man i mindre grova fall fortfarande benägen att utan närmare kontroll acceptera ett erkännande somfullt bevis. icke benägen att utan vidare godta som fullt bevis i grövre brottmål. Vid grövre stölder utredde fullt bevis. 302 296 298 . ». 300 301 303
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=