16 I.4. Erkännandet enligt företrädarna för den tysk-romerska rätten och för den humanistiska jurisprudensen I mitt tidigare arbete om erkännandet konstaterade jag, som ovan nämnts, att den processrättliga litteraturen i Tyskland från slutet av medeltiden och fram till mitten av 1600-talet visar prov på en stark påverkan från den romerskkanoniska rätten, framför allt sådan den utvecklades i Italien, och detta kommer mycket tydligt fram beträffande bevismedlet erkännande.^ Jag fann också, att diskussionen om begreppet notorium hade avstannat i den senare tyskromerska rätten medan begreppet confessio intog en mycket central ställning i de tyska processrättsliga arbetena på grund av sin processuella betydelse.^ För den kommande undersökningen av erkännandets utveckling i svensk processrätt under tidsperioden 1614—1734 finns det emellertid anledning att uppmärksamma även en av de många nederländska rättsvetenskapsmän, som verkade under 1600- och 1700-talcn och somutövade ett betydande inflytande på den allmäneuropeiska rättsutvecklingen. Dessa sistnämnda rättsvetenskapsmän företrädde som regel en rättsvetenskaplig riktning, som hade rönt påverkan från såväl mos italicus och den tyska doktrinen somfrån den humanistiska jurisprudensen, mos gallicus. Ytterligare skall vi undersöka i vad mån naturrättens företrädare komatt påverka institutet erkännande. Som representant för dessa nederländska rättsvetenskapsmän, som gjort en betydande insats även på det straffprocessuella området, har jag valt Antonius Matthaeus (1601—1654). Matthaeus, som var tydligt påverkad av både den tyskitalienska juridiska skolan och den humanistiska jurisprudensen, behandlar i sitt mycket kända och uppskattade arbete De criminibus ad lib. XLVII et XLVIII Dig. commentarivs, 1644, bevismedlen rätt ingående.Flan konstaterar helt kort, att enligt lagtolkarna behöver ett brott, somär notoriskt, icke bevisas. Matthaeus hänvisar härvid till icke blott Mascardi och Menochio utan även Antonius Gomez ('■' 1501) och Prosper Farinacius (1544-1618), vilka var i det närmaste samtida med Mascardi och Menochio. Matthaeus redogör därefter för vilka brott, som är att anse som notoriska. Till dessa hör inte blott de brott, som sker öppet och inför folkets ögon utan även de som uppenbaras genom offentliga handlingar och urkunder. Vidare räknas dit de brott, som inför rätta bevisas genom vittnen, de brott, som den anklagade erkänner inför * Inger, Das Geständnis, kap. 3 samt ovan s. 2. Somexempel på den processuella utvecklingen i Tyskland, se även J. Althusius, Jvrisprvdentia romana, vel potivs, ivris romani ars, 1588, lib. II; J. Althusius, Dicaeologicae, 1649, lib. III, pars altera och I. Emericus a Rosbach, Practica Criminalis sev Processvs ivdiciarivs ad Vsvm et Consvetvdinem Ivdiciorum in Germania hoc tempere freqentiorem,. . ., 1617. ’’ Inger, Das Geständnis, s. 139 ff. Gomm. ad lib XLVIII Dig. tit. XV, De probationibvs, s. 728—769, och tit. XVI, De qvaestionibvs, s. 770-805.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=