284 ning i målet, så skall domstolen undersöka, om det finns någon anledning att ifrågasätta erkännandets sanningsenlighet och därefter med full frihet bedöma om och vilken verkan såsom bevis man bör tillerkänna den tilltalades erkännande.^^° Den negativa, inskränkande, bestämmelsen är samma som i 1734 års lag och i lagkommitténs förslag, nämligen att ingen skall få dömas skyldig till brott, som är belagt med dödsstraff, på egen bekännelse med mindre jämväl andra skäl och omständigheter förekomma, som ger stöd åt bekännelsen.^^' I sitt »Förslag till lag angående bevisning inför rätta äfvensom till andra dermed sammanhängande författningar» 1889 fasthöll Nya lagberedningen trots sin nya sammansättning och sin mera försiktiga inställning till frågan om införandet av fri bevisprövning vid det 1884 framförda förslaget. I brottmål skulle rätten med hänsyn till vad i övrigt förekommit i målet pröva, vilken verkan såsom bevis man skulle tillmäta den tilltalades erkännande.Däremot upptog detta lagförslag inga bestämmelser omatt det egna erkännandet i grova brottmål skulle styrkas av andra skäl och omständigheter för att få full beviskraft. I 1897 års förslag till lag angående bevisning inför rätta hade man vidtagit vissa förändringar bl.a. i fråga om det egna erkännandet i brottmål.'^-’ Av den första paragrafen att döma borde man vid domstolarna tillämpa den fria bevisprövningen, och därför blir man förvånad, när man i första stycket i tredje paragrafen läser: »Har part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare bevisning derom emot honom ej erforderlig». Formuleringen skulle kunna innebära, att man helt oväntat hade övergått till att anamma den legala bevisteorin med dess värdering av det egna erkännandet som fullt bevis. Så tycks dock icke vara fallet, ty i andra stycket av nämnda paragraf sägs, att vad part har erkänt skall i brottmål icke gälla sombevisat, där erkännandets tillförlitlighet förringas av dess egen beskaffenhet eller av annat förhållande. Detta är otvivelaktigt en mycket väsentlig inskränkning, då det gäller att värdera erkännandets bevisvärde. Kvar står dock det intrycket, att lagstiftarna menat, att parts erkännande som regel skulle göra vidare bevisning överflödig och att ett motsatt förhållande var att betrakta som undantag.-^'' Den påtalade formuleringen kan möjligtvis antyda en kvardröjande effekt av den legala bevisteorin. Lagförslaget 1902 var klarare formulerat rörande erkännandets bevisvärde i brottmål än 1897 ars förslag.I brottmål skulle rätten, med hänsyn till vad i övrigt förekommit i målet och till målets beskaffenhet, pröva, vilken verkan såsom bevis man skulle tillägga parts erkännande. -^2 Nya lagberedningens betänkande, III, s. 155 f., XVI: 3. Nya lagberedningens betänkande, III, s. 156, X\’I: 4, Motiven, s. 242. ’ ' Nya lagberedningen. Förslag till lag angående bevisning inför rätta . . ., s. 6, 1:4. Prop. 1897:6, s. 2 f., I: 1, 3-4. LU 1897:27, s. 10. Prop. 1902:24. XVII: 4. 2^4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=