283 I likhet med Lindblad kommenterar Kreiiger i sitt arbete »Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten» bestämmelserna rörande det egna erkännandet i Rättegångsbalken i 1734 års lag och anser liksom Lindblad, att erkännandet kan godtas som fullt bevis, om det uppfyller de kvalitetskrav, som man måste ställa på det.^^^ Man presumerar, att erkännandet är riktigt om det uppfyller de legala kvalitetskraven. Dock måste erkännanden i livssaker styrkas av andra omständigheter. Kreiiger säger vidare, att man icke får dra den slutsatsen, att erkännanden i brottmål, som icke angår livssaker alltid skall tilläggas full beviskraft, omde uppfyller de legala kvalitetskraven. Omde t.ex. står i strid med sig själva, d.v.s. är motsägelsefulla, eller vederläggs av annan bevisning, skall de ej tilläggas full beviskraft. I boken »OmIndirect Bevisning» understryker Kreiiger också, att det egna erkännandet kan visa sig oriktigt och alltså icke utgöra fullt bevis och icke innefatta full visshet.Det kan vara så, att det grundar sig på en faktisk villfarelse eller att en person erkänner ett brott för att rädda en annan, som han håller kär, eller för att förhindra upptäkten av ett större brott eller på grund av ledsnad vid livet. Erkännandet kan alltså icke anses innefatta moralisk visshet utan en noggrann undersökning om det kan föreligga något tvivel på dess sanningshalt. I civilmål och mindre brottmål kan dock det egna medgivandet betraktas somfullt bevis utan någon vidare undersökning. I grövre brottmål får man däremot icke tillägga det egna erkännandet i och för sig fullt vitsord. I dem måste domaren undersöka erkännandets sanningshalt. Med den fria bevisprövningen följde helt naturligt, att det egna erkännandets bevisvärde nedvärderades. Erkännandet uppfattades såsom ett bland många bevismedel och dess värde måste prövas i varje enskilt fall. Detta framgår med all klarhet även av Uppströms ovan nämnda arbete »Öfversigt af straffprocessrätten enligt främmande och svensk rätt». Han säger där, att trovärdigheten av en av den tilltalade avlagd bekännelse måste prövas i likhet med varje annan förklaring eller utsaga. Bekännelsen får icke tas för god utan tillräckliga kriterier för dess sanning. Som framgått av föregående redogörelse föreslog Nya lagberedningen 1884, att man skulle införa fri bevisprövning i såväl civil- somstraffprocessen. Dock borde den fria bevisprövningen i brottmål för den tilltalades skydd begränsas genom vissa negativa bestämmelser och inskränkningar, uttryckligen i det framlagda lagförslaget, att om den tilltalade i ett brottmål under rannsakningen inför domstolen erkänner den åtalade gärningen eller eljest någon omständighet, sommedelbart eller omedelbart kan innefatta bevis268 269 Det föreskrives 266 S. 157 ff. S. 97 f. Uppström, Öfversigt af straffprocessrätten, s. 39. Nya lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, III, Omrättegångsordningen i brottmål m.m., s. 13. 268 269
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=