282 flera gånger. Man kan också ha anledning att ifrågasätta sanningshalten i det erkännande om skuld, som en redan skuldsatt person avger. Den skuld han påtar sig är kanske en annan person skyldig till, men den skuldsatte, som erkänner skulden, kanske är så till den grad skuldsatt, att några ytterligare belopp icke spelar någon roll för honom, medan skulden däremot kan vara betydelsefull för den andra personen. Vännen kanske tror, att han kan bli fri från sin skuld genomatt den mycket skuldsatte bekänner skulden. En naturlig följd av Lagkommitténs förordande av fri bevisprövningvar, att den, som tidigare framhållits, icke accepterade den legala bevisteorins gradering av bevisen i hela och halva bevis och att den icke accepterade, att det egna erkännandet liksom två samstämmiga vittnens utsago utan vidare skulle tillmätas fullt bevisvärde.Även omdessa bevismedel kunde räknas till de mest pålitliga och osvikliga, så var de dock icke alltid ofelbara. Över huvud finns det enligt Lagkommittén inget visst bevismedel eller bestämt mått av bevis, som kan hindra domaren att med hänsyn till alla i målet förekommande omständigheter pröva om bevisningen är fullt övertygande eller icke. En domare är alltså icke tvingad att fälla någon på hans egen bekännelse, om han finner anledning att ifrågasätta bekännelsens sanningshalt. Å andra sidan skulle detta icke hindra, att en domare kunde döma en anklagad skyldig till ett brott på grund av egen bekännelse eller två vittnens utsago. För att ett erkännande skulle kunna tjäna sombevismedel måste det uppfylla vissa kvalitativa krav. Lagkommittén följde härvidlag i viss mån bestämmelserna i 1734 års lag, som vi behandlade i föregående kapitel.Ingen skulle enligt lagförslaget kunna fällas allenast på egen bekännelse, om bekännelsen icke var frivilligt avgiven inför rätta och om den erkännande icke var femton år gammal, då han avgav bekännelsen. Likaså skulle ingen dömas till livsstraff omicke hans bekännelse styrktes av andra skäl och omständigheter. Lagkommitténs förslag 1839 och 1849 upptog samma förslag och samma motivering, vad avsåg bedömningen av det egna erkännandet som bevismedel somlagförslaget 1832.^^"^ Lindblad godtog det egna erkännandet som fullt bevis i brottmål, om det uppfyllde alla de kvalitetskrav, som lagen uppställde. Hans framställning är i detta avseende främst en kommentar till gällande lag, kompletterad med bl.a. hänvisningar till utländsk lag.^^^ Lindblad påpekar i sitt arbete, att grunden till att man tillmäter eget erkännande i brottmål så högt bevisvärde, är den, att en tilltalad person i allmänhet icke erkänner något, som är osant, om han därigenomsjälv kan bli straffad. Kongl. LagCommitteen, Förslag till Allmän Criminallag, Motiver, s. 123 f. Kongl. LagCommitteen, Förslag till Allmän Criminallag, s. 75, R 6: 2. Kongl. LagCommitteen, Förslag till Allmän Criminallag, 1839, s. 76, R 6: 2, Motiver, s. 118 ff. — Kongl. LagCommitteen, Förslag till Rättegångs-Balk, 1849, s. 132, R6: 2, Motiver, s. 122 ff. Lindblad, Läran ombevisning, s. 87 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=