281 d.v.s. som ett medgivande av motpartens påstående. Såsom något oklara och kvardröjande i ett äldre synsätt framstår Broomé i sin lärobok 1882 och pluraliteten inomNya lagberedningen såväl 1884 som 1889. I fråga omdet egna erkännandets natur, funktion och bevisvärde i straffprocessen är svaret icke så komplicerat och mångskiftande somi fråga omerkännandet i civilprocessen. I alla lagförslag och all doktrin framställes det egna erkännandet i brottmål såsomett bevismedel, och somett bevismedel fungerar det också i rättspraxis. Vad man däremot var oenig om, var dess värde och verkan. I sina anmärkningar om lagens rätta förstånd och tillämpning uppställer också juris professorn Johan Holmbergson frågan: »Hvarföre kan egen bekännelse icke alltid gälla såsom bevis på det bekända factum?».^^° Holmbergsons svar på den uppställda frågan är i huvudsak en upprepning av de invändningar, som man framförde redan under 1600- och 1700-talen mot att godta det egna erkännandet somfullt bevis i alla slags brott. Han hänvisar till bestämmelserna i 1734 års lag omatt det icke räcker med egen bekännelse i brott somå liv går. I dylika brottmål måste erkännandet styrkas av andra omständigheter.^^* Likaså anför Holmbergson den tidigare här nämnda kungörelsen av den 5/12 1798 om skillnad i äktenskap på grund av horsbrott, genom vilken kungörelse man förnyade kyrkolagens bestämmelse, att i äktenskapsskillnadsmål var egen bekännelse omhorsbrott icke fullt bevis. Som regel kan man utgå från, att det egna erkännandet är sant, säger Holmbergson, ty man bekänner icke något, somkan förorsaka vederbörande plåga, förlust av livet, äran, friheten eller ens egendom, allt det som en människa som regel älskar, utan att det är sant. Men denna presumtion förfaller, om vederbörande icke uppfattar den i lag fastställda straffpåföljden för något ont eller i vart fall som en obetydlig uppoffring i jämförelse med det som vederbörande räknar med att uppnå genom sitt brott. Livet kan t.ex. te sig som en börda. Vederbörande önskar därför ta livet av sig trots, att därav väntar honomevig förtappelse. Vederbörande kanske hellre väljer att falskeligen bekänna en annan missgärning på sig för att därigenom bli dömd till döden. Det är denna misstanke, somenligt Holmbergson föranlett bestämmelserna i R 17: 36 omatt det egna erkännandet måste styrkas av andra omständigheter i brottmål, där straffpåföljden är döden. För den som vill skiljas från sin maka framstår böter som något mindre ont än fortsatt sammanlevnad. Därför bekänner vederbörande, att han begått horsbrott. Likaså är det icke givet, att det är sant, som en ärelös person bekänner i brottmål, där straffpåföljden är förlust av äran. Han kan ju icke förlora äran 26C J. Holmbergson, Strödda Anmärkningar Om Lagens rätta förstånd och tillämpning. Såsom Bilagor till Offentliga Föreläsningar. I. Häftet, 1825, s. 36-42. Kap. VIII Hvarföre kan egen bekännelse icke alltid gälla såsombevis på det bekända factum? R 17:36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=