280 är Processkommissionen inne på samma linje som tidigare Nya lagberedningen. I likhet med Nya lagberedningen och också i likhet med Kallenberg avvisade Processkommissionen införandet av regler rörande kvalificerat erkännande. Liksom Kallenberg framhåller även Processkommissionen, att det vid kvalificerat erkännande gäller att avgöra vembevisbördan åligger, och det problemet bör lösas med tillämpning av de grundsatser, someljest gäller för bevisbördans fördelning. Domstolen bör alltså utmäta och fördela bevisbördan under beaktande av det omtvistade rättsförhållandets natur efter rättvisa och billighet. Processkommissionens syn på erkännandet i civilprocessen går igen i Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk.’^^ Lagberedningen förklarar, att man bör skilja mellan erkännande och medgivande i tvistemål. Med parts erkännande avses parts vidgående av att en för honom ofördelaktig faktisk omständighet föreligger. Med medgivande avses däremot ett godkännande av motpartens anspråk. Detta medgivande faller icke inom bevisrätten. I tvistemål, där det står parterna fritt att förfoga över processföremålet gäller parts erkännande mot honom, och detta erkännande gör vidare bevisning överflödig. Även Processlagberedningen påpekar dock, att rätten kan lämna erkännandet utan avseende, om det är uppenbart, att erkännandet är oriktigt. Rätten är icke skyldig att grunda sitt avgörande på uppenbart felaktiga förutsättningar. Värdet av erkännanden utom rätta eller i processer, där parterna icke äger fritt förfoga över processföremålet, får enligt reglerna om fri bevisprövning bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Samma syn på och värdering av erkännandet i civilprocessen återfinnes i Processlagberedningens förslag av år 1941, somsedan antogs som lag 1942.’-^ I domstolsmaterialet från tidsperioden 1809-1948 finner man knappast någon diskussion om erkännandets natur och funktion i civilprocessen. Man får det intrycket, att erkännandet under 1800-talet i överensstämmelse med 1734 års lag i allmänhet uppfattades som ett bevismedel. Under 1900-talet finner man emellertid, att domstolarna skilde mellan erkännandet som bevismedel, d.v.s. som ett vidgående av faktiska omständigheter, och erkännandet somdispositionsmedel, d.v.s. somett medgivande av motpartens påstående. Sammanfattningsvis kan man konstatera, att det successivt under 1800- och 1900-talen i samband med det intensiva lagstiftningsarbetet och de i många fall inträngande och skarpsinniga processrättsliga arbeten, som såg dagens ljus under denna tidsperiod, växte framen ny och mera differentierad syn på erkännandets natur, funktion och bevisvärde inom civilprocessen. Man började skilja mellan erkännandet som bevismedel, d.v.s. som ett erkännande eller ett vidgående av faktiska omständigheter, och erkännandet som dispositionsakt. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, II, Motiv m.m., s. 3SC och Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, I, Lagtext, s. 82. Förslag till rättegångsbalk av Kungl. Maj:t den 14 februari 1941 godkänt såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet, s. 84.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=