278 ständigheter, så tillkommer erkännandet full beviskraft, om det uppfyller de kvalitetskrav, somlagen föreskriver. Med kvalificerade erkännanden säger sig Trygger förstå erkännanden, där en part erkänner ett eller flera fakta, för vilka motparten är bevisskyldig, samtidigt som han påstår existensen av ett eller flera fakta, för vilka han själv är bevisskyldig.De erkända delarna anser Trygger, att man får betrakta och godta som bevisade, medan de övriga delarna icke är bevisade. Erkännandet som bevismedel är således delbart. Det äger bevisvärde i den mån det är ett erkännande i teknisk mening, men i de delar där det utgör en parts påstående saknar det bevisvärde. Kallenberg redogör i sina processrättsliga arbeten noga för alla de skilda uppfattningar om erkännandets natur i civilprocessen, som framförts. Icke minst O. Biilows och J. W. Plancks teorier presenteras, diskuteras och kritiseras.^^^ Själv finner Kallenberg, att erkännandet kan vara ett bevismedel nämligen i trängre betydelse, när det är fråga om att vidgå ett visst faktum, men i ordinära tvistemål, där parterna äger disponera över det omprocessade rättsförhållandet fungerar erkännandet icke i första hand som bevismedel utan som en formell processförklaring, vilken gör faktum ostridigt och därigenom bevis överflödigt och utesluter varje sanningsprövning från domarens sida.^^^ Kallenberg finner, att Nya lagberedningen stod helt främmande inför en sådan tanke. För Nya lagberedningen fanns det blott två möjligheter att välja på, då man skulle förklara erkännandets natur i civilprocessen, nämligen dels den att erkännandet är ett bevismedel och dels den att erkännandet är en dispositiv förklaring. Kallenberg framhåller emellertid, att uppfattningen av erkännandet som en dispositionsakt förutsätter en partens viljeyttring och någon sådan kan man icke alltid spåra. Omdet kvalificerade erkännandet säger Kallenberg, att det är ett ämne som knappast hör samman med institutet parts erkännande utan fastmer med frågan om bevisbördans fördelning emellan parterna.’^'’ Ett erkännande kallas rent, om partens uttalande icke innefattar något annat än ett vidgående av att ett av motparten gjort faktiskt påstående är riktigt. Kvalificerat kallas en parts erkännande, om till ett dylikt vidgående görs ett tillägg av fördelaktig natur för parten, en s.k. kvalifikation, varigenomparten värjer sig. Ett kvalificerat erkännande måste till den del det icke är ett erkännande innehålla ett för parten fördelaktigt påstående i form av antingen ett bestridande Trygger, Ombevisning, s. 71 ff. E. A. Kallenberg, Om eget erkännande, särskildt med hänsvn till svensk civilprocessrätt, 1921, s. 5 ff. E. A. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt. Andra bandet, V, 1933, s. 990 ff.; Kallenberg, Om eget erkännande, s. 97. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt. Andra bandet, V, s. 1001, not 33. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt. Andra bandet, V, s. 1000; E. A. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt. Andra bandet, IV, 1931, s. 761 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=