277 kanslern Ernst Trygger (1857—1943) och den på sin tid framstående processualisten Ernst A. Kallenberg (1866—1947) sade om det egna erkännandet i civilprocessen. Trygger skilde i likhet med Lindblad, Kreiiger och Afzelius på erkännandets båda funktioner i civilmål, nämligen sommedgivande av motpartens påstående och som erkännande av de faktiska omständigheter, varpå motparten grundar sitt påstående.Erkännandet såsom medgivande är enligt Trygger en disposition, viljeförklaring, rättshandling, och dess giltighet skall bedömas efter reglerna för rättshandlingars giltighet. Om ett dylikt erkännande, medgivande, sker inför rätta, så undandras anspråket materialiter i viss mån domstols prövning, formaliter ej, såvida det ej innehålls i en förlikning. Om erkännandets bevisvärde som bevismedel, d.v.s. såsom ett erkännande av faktiska omständigheter, sade Trygger, att det är klart, att erkännandet av ett faktummåste anses självt vara ett faktum, som är väl ägnat att ge en dömande myndighet, som har att pröva frågan om det erkända faktumets existens, en god grund för dess övertygelse, att det erkända faktumet verkligen inträffat. Trygger påpekar, att det är en allmänmänsklig erfarenhet, att människor medger existensen av faktiska förhållanden, vilkas existens medför en för dem försämrad rättslig ställning, i regel endast om deras sanningskärlek eller behovet av att få omtala vad de vet vara sant driver dem därtill. Bevisvärdet av ett erkännande av ett faktum kan enligt Trygger bedömas antingen i överensstämmelse med den fria bevisprövningen eller i överensstämmelse med de legala föreskrifterna i 1734 års lag. Enligt den fria bevisprövningen bör man fråga, vemsom avgivit erkännandet, parten eller hans fullmäktige, och var erkännandet avgivits, inför eller utomrätten. Bevisvärdet ökar om erkännandet avgivits inför rätta. Härvidlag får man skilja mellan det fall, att erkännandet avgivits inför rätta men utomrättegång och erkännande inför rätta under rättegång. Erkännandet måste tillmätas större bevisvärde, om det avgivits under rättegång än utom rättegång. Man bör vid prövningen av parts erkännande vidare ta ställning till den erkännandes större eller mindre förmåga att bedöma betydelsen av det av honomavgivna erkännandet. Vidare bör man pröva omerkännandet är klart och tydligt avgivet, omdet avgivits frivilligt och om det avgivits med medveten avsikt. Slutligen bör man undersöka källan till den erkännandes kunskaper om faktumet liksom även den större eller mindre frånvaron av omständigheter som styrker erkännandet. Det är alltså en mängd omständigheter och faktorer, som man måste ta med i bedömningen, när man enligt den fria bevisprövningens principer skall avgöra erkännandets bevisvärde. Om man i stället för den fria bevisprövningen använder sig av den legala bevisprövningens principer vid bedömningen av erkännandet av faktiska omE. Trygger, Ombevisning, 1905, s. 51 tf.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=