276 måste i brist på några särskilda bestämmelser, bedömas enligt allmänna och vanliga tolkningslagar.^'*'* Nya lagberedningen hävdar i sitt principbetänkande rörande rättegången i tvistemål 1884, att båda parter i ett tvistemål är skyldiga att hålla sig till sanningen i alla sina uppgifter angående de faktiska omständigheterna i tvistemålet.Efter detta konstaterande påpekar Nya lagberedningen, att det finns två olika uppfattningar om det egna erkännandets natur. Enligt den ena uppfattningen, som man finner i den nyare tyska processlagstiftningen, är erkännandets dispositiva karaktär särskilt påtaglig i tvistemål, medan det enligt den andra uppfattningen, som man möter i bl.a. 1734 års lag, i huvudsak är att uppfatta som ett bevismedel, som måste tillmätas mycket högt bevisvärde. Nya lagberedningen anser det vara föga värt att utreda, vilken uppfattning som är riktigast, då de praktiska verkningarna i allt väsentligt blir de samma. Nya lagberedningen glider på ett otillfredsställande sätt undan den aktuella frågan, om det egna erkännandet är att anse som ett bevismedel eller ej genom att hänvisa till de praktiska konsekvenserna. Redan Afzelius påtalade Nya lagberedningens oklarhet, när det gällde att fastställa erkännandets natur i civilprocessen. Beträffande det kvalificerade erkännandet ställde sig Nya lagberedningen avvisande till såväl samtida fransk somtysk lagstiftning. Man ansåg, att det icke behövdes några speciella bestämmelser i lagen om det kvalificerade erkännandet. Domaren skulle pröva förhållandena i varje enskilt fall och därvid trovärdigheten av den del av erkännandet, som innefattade omständigheter till stöd för den erkännandes försvarstalan. I sitt förslag till lag angående bevisning inför rätta 1889 förklarade pluraliteten av Nya lagberedningen, att eget erkännande inom såväl civilprocessen som straffprocessen hade karaktär av bevismedel.Man avvisade med andra ord den uppfattningen, att erkännandet i civilprocessen hade karaktären av en dispositionsakt. I särskilda yttranden ställde sig emellertid ledamöterna I. Afzelius och J. Wold samt hovrättspresidenten K. J. Berg, som deltagit i Lagberedningens överläggningar angående det framlagda förslaget, helt avvisande till karakteriseringen av det egna erkännandet som bevismedel i civilproces- '’49 sen.“ Innan vi övergår till att granska Processkommissionens och Processlagberedningens betänkanden, skall vi observera, vad dåvarande professorn i processrätt vid Uppsala universitet, sedermera justitierådet och universitetsBroomé, Allmänna civilprocessen, s. 164. ’■*’ Nva lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, II, Om rättegångsordningen i tvistemål, 1884, s. 280 f. Afzelius, Ombetvdelsen af »eget erkännande» i civilprocessen, s. 94 f. N\'a lagberedningens betänkande 1884, II, s. 286 ff. Nva lagberedningens förslag till lag angående bevisning inför rätta äfven som till andra dermed sammanhängande författningar, 1890, s. 49. S. 150 ff., 161 ff., 192. 244
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=