15 reformen icke lyckad. Parterna blev låsta i ett förfarande, som de ansåg sig ha för litet inflytande över och vars objektivitet de misstrodde. Under 1800-talets första hälft återgick man i Preussen i huvudsak till der gemeine Prozejl. Genom reformer 1833 och 1846 tillförsäkrades sålunda parterna större inflytande på processen samt möjlighet att anlita advokater. 1.3. Den tyska straffprocessens utveckling under 1600- och 1700-talen I förra delen av denna undersökning av erkännandet i svensk processrättshistoria påpekade jag, att inkvisitionsförfarandet utvecklades alltmer och kom att spela en allt större roll inom rättsväsendet ju mer stats- och furstemakten stärktes.^ Jag framhöll dock, att ackusationsprocessförfarandet trots allt levde kvar i den tyska processen under hela den tidsperiod, som min förra undersökning omfattade. Man bör observera, att straffprocessens utveckling i Tyskland alltifrån 1500talet på grund av rådande politiska förhållanden ägde rum genom partikulärlagstiftning.^ Härvidlag kom som regel bestämmelserna i Constitutio Crimihalis Carolina, CCC, att införas i de skilda straffprocesslagarna. En mera självständig bearbetning och systematisering av gällande inkvisitionsförfarande återfinner man i de ovan nämnda kursachsiska konstitutionerna av år 1572, och det var till dessa och till rättspraxis i Sachsen, somrättsvetenskapsmännen knöt an. Den mest betydande av dessa var Benedict Carpzov, vars huvudarbete Practica nova Imperialis saxonica rerum criminalium åtnjöt ett enastående anseende under det följande århundradet. Undan för undan bearbetade man emellertid bestämmelserna rörande inkvisitionsförfarandet i de skilda länderna, vilket fick till följd, att man uppnådde ett så gott somhelt likartat straffprocessförfarande i de olika furstendömena. Detta straffprocessförfarande brukar kallas der gemeine deutsche Inquisitionsprozefi och utgör det sista steget i receptionen av den italienska rätten. Utmärkande för denna allmänna tyska inkvisitionsprocess, som infördes i den österrikiska lagstiftningen 1803, i den preussiska 1805 och i den bayerska 1813, var bl.a., att lekmannainflytandet helt försvann i rättegångsförfarandet. Likaså försvann det ackusatoriska processförfarandet. Av speciellt intresse för denna undersökning är naturligtvis frågan om vilka förändringar i straffprocessförfarandet, som infördes i och med avskaffandet av tortyren. Till denna fråga får vi anledning återkomma i det följande. *' G. Inger, Das Gcständnis in der schwedischen Prozessreclitsgeschichte, I, 1976, s. 151. ^ Till denna framställning av den straffprocessrättsliga utvecklingen i Tyskland under framför allt 1600- och 1700-talen se bl.a. följandearbeten: Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte, II, s. 429 ff; H. Gerland, Der deutsche Strafprozess, 1927, s. 20 ff; J. Glaser, Handbutjh des Strafprozesses, 1, 1883, s. 91 ff; Jauernig, Zivilprozefirecht, s. 309; Walter, Freie Beweiswiirdigung, s. 60; H. A. Zachariae, Handbuch des deutschen Strafprocesses, I, 1861, s. 5 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=