275 grundar sitt påstående.-^** Genommedgivandet godkänner en part ett framställt yrkande, och genomerkännande förklarar han sig icke vilja bestrida en faktisk uppgift, utan att han därför behöver godkänna det därpå grundade yrkandet. Om parterna äger dispositionsrätt över processföremålet, så tillkommer det icke domaren att undersöka, omdet erkända faktumär sant eller ej. Det finns emellertid tvistemål, där parterna icke besitter fri dispositionsrätt på grund av att det är ett samhällsintresse, att den reella sanningen kommer i dagen. Detta gäller framför allt vissa familjerättsliga mål.^^^ Afzelius påpekar för övrigt, att för såväl äldre svensk som för äldre kontinental jurisprudens var erkännandets dispositiva funktion i civilprocessen helt främmande.Somexempel härpå nämner Afzelius 1734 års lag, där erkännandet framställs endast som ett bevismedel. Denna oklarhet beträffande erkännandets funktion i civilprocessen anser Afzelius, att man kan spåra även i de svenska lagförslagen under 1800-talet. Även i äldre fransk och tysk juridisk doktrin behandlas erkännandet endast som bevismedel, medan man i senare tysk, österrikisk och dansk-norsk jurisprudens finner, att erkännandets dispositiva funktion i civilprocessen kommit att sättas i förgrunden. Som dispositionsakt kan domaren grunda sin dompå parternas medgivande. Dock torde domaren enligt Afzelius ha makt att ingripa, om erkännandet skulle visa sig orimligt eller somnotoriskt osant. Som bevismedel är erkännandet givetvis underkastat samma prövning som alla andra bevis. Märkligt nog finner man i Gustaf Broomés ovan nämnda lärobok i civilprocess, som utkom samma år som Afzelius’ arbete »Grunddragen af rättegångsförfarandet i tvistemål», d.v.s. 1882, den åsikten, att det är berättigat ur praktisk synpunkt att anse det egna erkännandet som ett bevismedel även i civilprocessen, även om man kan framföra goda skäl för den åsikten, att erkännandet i civilprocessen egentligen icke är något bevismedel, eftersomdet, somLagkommittén sade redan 1826, gör allt bevis överflödigt och dessutom hänger nära samman med parts rätt att i civilmål disponera över processföremålet.Som stöd för sin åsikt, att det egna erkännandet bör behandlas som ett bevismedel, anför Broomé 1734 års lag, där det egna erkännandet upptas bland »laga bevis».Om beviskraften hos det egna erkännandet säger Broomé under hänvisning till bestämmelserna i R 17:36, att om erkännandet uppfyller de kvalitetskrav, som man måste ställa på det, utgör det fullt bevis.Om s.k. kvalificerat erkännandet säger Broomé, att verkan av ett dylikt erkännande Afzelius, Grunddragen af rättegångsförfarandet i tvistemål, s. 21 ff. Se härtill även I. Afzelius, Ombetvdelsen af »eget erkännande» i civilprocessen, 1889, s. 93 ff. Afzelius, Grunddragen, s. 27 f. Afzelius, Ombetydelsen, s. 94 ff. ’■*' Broomé, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, s. 160 f. R 17:36. Broomé, Allmänna civilprocessen, s. 163. 238
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=