274 av ett faktum eller av faktiska omständigheter, varpå motparten stödjer sitt påstående, och i det andra fallet är det fråga om ett medgivande av kärandens yrkande. Om det egna erkännande som bevismedel säger Schrevelius, att det måste gälla som fullt bevis, om det skett inför rätta och uppfyller de lagliga kvalitetskraven. Man torde kunna säga, att man i Schrevelius’ lärobok finner spår såväl av den legala bevisteorins principer som av tidens mera avancerade och differentierade syn på erkännandets karaktär, värde och verkan i civilprocessen. Lindblads lärjunge Johan Christian Kreiiger, som behandlar frågan om det egna erkännandets juridiska natur och bevisvärde i sitt arbete »Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten», vidareutvecklar sin lärofaders syn på det egna erkännandets natur i civilmål. Omerkännandet i civilmål säger han, att det i allmänhet är ett dispositionsmedel men att det undantagsvis kan vara bevismedel, t.ex i äktenskapsmål.'^"* Somdispositionsmedel karakteriserar Kreiiger erkännandet somett överlåtelsemedel, somhar avgörande verkan icke såsomett kriteriumpå sanningen utan såsomett kontrakt. Omdet kvalificerade erkännandet säger Kreiiger bl.a. att genomparts erkännande efterskänkes bevisningsskyldigheten.’^'’ Allt vad en part har att bevisa, anses fullgjort genommotpartens erkännande, omdetta är totalt, d.v.s. omfattar hela bevisfaktum. Är erkännandet partiellt, så anses det fullgjort, så långt erkännandet sträcker sig. De kvalitetskrav, som man måste ställa på det egna erkännandet i dess egenskap av dispositionsmedel i civilmål, vilka krav utförligt behandlas i Kreiigers arbete,får jag anledning återkomma till längre fram i denna min undersökning. Omverkan av det egna erkännandet i civilmål säger Kreiiger, att omerkännandet är ett dispositionsmedel, så må det icke återkallas, under förutsättning att det icke tillkommit genom sådana förhållanden, som omintetgör en överenskommelse om dess giltighet såsom fysiskt eller moraliskt våld, svek eller misstag i fråga omde faktiska omständigheterna.^^^ Ett erkännande som till sin natur är ett dispositionsmedel gör icke anspråk på att vara med sanna förhållandet överensstämmande, varav följer, att man av detta erkännande icke kan dra den slutsatsen, att det erkända faktumverkligen är sådant, som det uppgives. Detta i sin tur medför att detta erkännande icke gäller i ett annat mål, vari samma faktum förekommer. Liksom Lindblad och Kreiiger skiljer även Ivar Afzelius på det egna erkännandets båda funktioner i civilmål, nämligen som medgivande av motpartens påstående och somerkännande av de faktiska omständigheter, varpå motparten Kreiiger, Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten s. 158, 168 ff. Kreiiger, Försök, s. 164. Kreiiger, Försök, s. 169 ff. Kreiiger, Försök, s. 171 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=