273 far, och om detta erkännande styrks av omständigheter, så fordras knappast några ytterligare bevis, för att barnen skall äga den arvsrätt, som tillkommer äkta barn.^^° Göres erkännandet däremot av blott den ena makan, så är beviskraften därav mycket mindre. Om någon man däremot erkänner, att han avlat barn under äktenskapslöfte eller att han fäst sig vid modern, så utgör detta erkännande icke tillräckligt bevis för att barnet skall anses som äkta men väl som fullt bevis för den erkännande mannens skyldighet att dra försorg om barnet enligt lagens föreskrifter. I senare fallet föreligger det blott ett ensidigt erkännande, ett påstående, sombinder endast mannen. Lindblad har också en längre utläggning om s.k. kvalificerade eller villkorliga erkännanden, varmed man i civila mål avsåg det medgivande, varigenomen part med bestämda inskränkningar eller med tillägg av vissa förhållanden erkände det eller de fakta, varpå den andra partens påstående var grundat. Lindblad går noga igenom, vilka bevisregler som gäller i de olika fallen. Har icke svaranden ovillkorligen eller helt och hållet erkänt den faktiska grunden för käromålet, så är det kärandens skyldighet att bevisa den, i annat fall är svaranden fri. Omerkännandet av den faktiska grunden däremot är oinskränkt och ovillkorligt, så åligger det svaranden att bevisa de fakta, varmed han vill värja sig mot kärandens påståenden. Av det anförda framgår, att Lindblad klart skilde mellan erkännandets funktion som medgivande av en parts påstående, d.v.s. dess funktion av dispositionsakt, och erkännandets funktion av ett erkännande av de faktiska omständigheter, varpå motpartens påstående grundar sig. Det är omerkännandets funktion som medgivande av motpartens påstående, som Lindblad säger, att det är i viss mån riktigt att hellre karakterisera det som ett sätt att göra bevisning överflödig än som ett bevismedel. När svarandeparten erkänner de faktiska omständigheter, varpå kärandeparten grundar sitt påstående, så är erkännandet däremot ett bevismedel. Icke oväntat saknar man denna syn på det egna erkännandets funktion i tvistemål såsom dels ett medgivande av motpartens påstående och dels ett vidgående av faktiska omständigheter hos den konservative rättsvetenskapsmannen C. O. Delidén, som var verksam i Uppsala vid samma tid som Lindblad. Enligt Delidén är erkännandet i tvistemål ett bevismedel i överensstämmelse med framställningen i 1734 års lag och utgör fullt bevis i tvistemål, omdet uppfyller de lagliga kvalitetskraven."^^ Däremot skiljer F. Schrevelius i sin lärobok i civilprocess på erkännandet sombevismedel och somdispositionsakt."^^ I förra fallet gäller det vitsordandet Lindblad hänvisar här till bestämmelserna i Ä 8:1 i 1734 års lag. Lindblad-Leffler, OmEget Erkännande, s. 41 ff. ’’’ C. O. Delidén, Rättegångs-sättet i Sverige framställt till vägledning för dem som studera Lagfarenheten och för den nybörjande praktiske Juristen, 1842, s. 65. Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civil-process, s. 266 ff. §§ 126, 127, 129. 18
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=