271 Med den successiva övergången till den fria bevisprövningen under 1900talet blev det helt naturligt mindre vanligt att ålägga en för brott tilltalad person värjemålsed. Likaså avskaffades 1934, som ovan nämnts, möjligheten att lämna ett mål till framtiden för att avgöras vid senare tillfälle, om några nya bevis skulle bli funna. Om tillämpningen i praxis av svårare fängelse skall jag återkomma till i ett senare avsnitt i detta kapitel. 5.3. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i svensk processrätt 1809—1948 På vad sätt påverkade den ovan nämnda sekulariseringen av det svenska samhållet samt den nämnda fortgående rättsutvecklingen under 1800- och 1900talen från legal till fri bevisprövning och från inkvisitorisk till ackusatorisk straffprocess erkännandet i svensk processrätt? 5.3.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde enligt lagförslag, lagstiftning, juridisk doktrin och rättspraxis I det föregående kapitlet påpekades det, att man i 1734 års lag icke skilde mellan erkännande i tvistemål och brottmål. I båda fallen synes erkännandet ha uppfattats som ett bevismedel. Under 1800-talet blir det däremot alltmer tydligt, att man skiljer mellan erkännandets natur, funktion och bevisvärde i tvistemål och i brottmål, varför det synes lämpligast att i detta avsnitt först behandla erkännandets natur, funktion och bevisvärde enligt lagförslag, lagstiftning, doktrinens företrädare och rättspraxis i tvistemål och därefter i brottmål. I 1826 års civillagsförslag behandlas det egna erkännandet som ett bland mänga bevismedel.Av den föreslagna lagtexten kan man fä den föreställningen, att Lagkommittén uppfattade det egna erkännandet som ett verkligt bevismedel, men av motiven framgår det att Lagkommittén i viss män delade Nehrman-Ehrensträhles åsikt, att det egna erkännandet egentligen icke var något bevismedel, ehuru det hade samma verkan.Lagkommittén säger där, att det egna erkännandet i sig själv är mindre ett bevis än ett sätt att göra bevisning överflödig.’^"* Det är helt klart, att Lagkommittén med detta uttalande avsäg det egna erkännandet i tvistemål. Däremot synes det icke helt klart, om Lagkommittén därmed avsäg endast parts medgivande, d.v.s. parts godkännande av det yrkande, somden andra parten framställt, eller omden även avsäg Förslag till Allmän Civillag, s. 242, R 21: 2-3; Motiver, s. 308 f. Sc ovans. 81. --■* Förslag till Allmän Civillag, Motiver, s. 308 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=