270 lämnande till framtiden för senare avgöranden omnya bevis skulle framkomma enligt R 17:32 samt vid användandet av svårare fängelse enligt R 17:37 för att få sanningen i dagen.En stickprovsmässig genomgång av domstolsmaterialet under perioden 1736-1948 visar också, att domarna och nämnderna i de fall, då man tillgripit värjemålsed i hög grad tillämpade fri bevisprövning vid beräkningen av de föreliggande bevisens värde. Samma var förhållandet vid tillämpningen av bestämmelserna ommåls lämnande till framtiden och omanvändandet av svårare fängelse för att få fram sanningen. Man lade samman vittnesutsagor och indicier och försökte sedan avgöra, omdet förelåg på sannolika skäl grundat rykte eller bindande omständigheter och liknelser eller mer än halvt bevis mot den tilltalade. Svårigheten att strikt objektivt bedöma bevisens värde enligt legala bevisteorins principer framgår tydligt av de mål, där Svea hovrätt ändrade underrätternas tidigare avkunnade domar.Även en genomgång av ett stort antal rättsfall rörande s.k. bekännelsefångar, där man tillämpade rättsinstitutet ahsolutio ab instantia och satte in vederbörande i fängelse, för att han skulle bekänna, bekräftar, att man vid målens avgöranden i stor utsträckning tillämpade fri bevisprövning, ehuru man otvivelaktigt sökte strikt tillämpa den legala bevisprövnmgen.--* Ofta förefanns icke något åsyna vittne men däremot många besvärande indicier och vittnesutsagor. Alla dessa utsagor och indicier lade man så bildligt talat i en vågskål och fann då mycket ofta, att de vägde så mycket tillsammans att de kunde värderas till att utgöra mera än halvt bevis, och så kunde man föreslå, att vederbörande skulle sättas in på bekännelse. Se ovan s. 67. — Se även G. Inger, Högsta domstolen och den fria bevisprövningen. Högsta domsmakten 1789—1989. Rättshistoriska studier, Bd. XVI, 1990, s. 214 ff. Skrivelser från Svea hovrätt, Landskansliet, Uppsala länsstyrelse, ULA, 7/7 1758 nr 24 (misshandel och nedsättande uttalanden). Rådhusrätten i Enköping hade ålagt den tilltalade värjemålsed. Hovrätten friade vederbörande i fråga omvissa av de brott, somhan var tilltalad för. —30/4 1770 nr 21 (misshandel). Trögds häradsrätt hade lämnat saken till framtiden. Hovrätten friade, då det icke förelåg tillräckliga bevis. - 10/6 1830 (stöld av grus). Lagunda häradsrätt hade ålagt den tilltalade värjemålsed. Hovrätten fann icke sådana omständigheter föreligga, att man kunde ålägga värjemålsed. — 7/7 1832 (stöld). Rådhusrätten i Enköping hade ålagt en kvinna värjemålsed. Hovrätten fann ej skäl att ålägga henne sådan ed. — 12/10 1833 (tidelag). Ulleråkers häradsrätt hade lämnat målet till framtiden. Hovrätten friade, då det icke förelåg laglig bevisning. - 21 '2 1838 (mord). Habo häradsrätt hade lämnat målet till framtiden. Hovrätten friade, då det icke förelåg tillräckliga bevis. - 13/7 1843 (horsbrott). Vaksala häradsrätt hade lämnat målet till framtiden. Hovrätten friade på grund av brist på laga bevis. — 24/1 1845 (olämpligt uppförande mot moder). Lagunda häradsrätt hade lämnat målet till framtiden. Hovrätten dömde däremot den tilltalade skyldig till brott. — 18/10 1844 (våld mot moder). Lagunda häradsrätt hade lämnat målet till framtiden. Hovrätten fann icke skäl därtill utan friade den tilltalade. - 6/10 1847 (mord och horsbrott). Löfsta häradsrätt hade lämnat målet till framtiden. Hovrätten friade i brist på laga bevis. - 9/4 1851 (barnamord). Hagunda häradsrätt hade friat en kvinna, som stått tilltalad för barnamord. Hovrätten däremot ansåg, att det förelåg mer än halvt bevis och lämnade målet till framtiden enligt R 17:32. — 6/9 1866 (barnamord). Vendels tingslags häradsrätt hade lämnat målet till framtiden. Hovrätten friade den tilltalade kvinnan i brist på laga bevis. Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 186 f. 22C
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=