269 lämnas till framtiden, då saken kunde varda uppenbar, d.v.s att man borde döma strikt efter lagens föreskrifter och tillämpa den legala bevisprövningen. Det bör observeras, att Högsta domstolen vid utmätningen av straffet icke dömde vederbörande till döden utan i överensstämmelse med samtida kontinentala rättspraxis och även i överensstämmelse med Lagkommitténs och Lagberedningens lagförslag till livstids straffarbete.^'^ Somtidigare påpekats, tyder straffpåföljden på att man trots allt ännu icke var helt benägen att värdera indiciebevis som fullt bevis. Ett liknande fall avgjordes i Högsta domstolen 1880.‘*'' Delsbo tingslags häradsrätt hade dömt en man mot hans nekande för mord på en annan man och för försök till mord på sin hustru. Svea hovrätt ansåg, att mannen mot sitt nekande icke kunde dömas för mord. Han var enligt hovrätten icke lagligen övertygad. Däremot var han med mer än halv bevisning därom besvärad, varför målet enligt lagen borde lämnas till framtiden. Högsta domstolen fann mannen lagligen övertygad att ha i uppsåt att döda sin hustru med berått mod tilldelat den andre mannen det knivhugg, varav denne ljutit döden. Mannen dömdes till straffarbete på livstid samt förlust av medborgerligt förtroende för alltid liksomi det ovan refererade rättsfallet från år 1871. År 1885 dömde såväl Svea hovrätt somHögsta domstolen en man skyldig till mordbrand på grund av indicier trots mannens nekande.Bälinge häradsrätt hade 1884 friat mannen, ehuru det fanns besvärande vittnesmål. Hovrätten dömde honom skyldig. InomHögsta domstolen var man icke enig. Fyra justitieråd ansåg mannen skyldig medan två, Naumann och Glimstedt, i likhet med häradsrätten ville fria mannen. Även år 1890 avgjorde Högsta domstolen ett mål på indicier.Dennagång handlade det omolaga jakt. Rådhusrätten i Falun hade friat den tilltalade, Svea hovrätt dömde honom däremot för olaga jakt och Högsta domstolen fastställde hovrättens utslag. Även denna gång var Högsta domstolen icke enig. Justitierådet Skarin ville fastställa rådhusrättens utslag. Först 1910 dömde Högsta domstolen en person, som var anklagad för rånmord, till döden på grund av enbart indiciebevisning.*'^ Som Hemming-Sjöberg framhållit, kan man fråga sig om man verkligen någonsin har tillämpat den legala bevisprövningen i all sin stränghet vid de svenska domstolarna.’"' Svaret på frågan måste enligt mitt förmenande bli, såsom tidigare framhållits, att med 1734 års lag lagfästes en modifierad legal bevisprövning, somutan tvekan i viss utsträckning tillät fri bevisprövning. Som framhållits i ett föregående kapitel tillät 1734 års lag en rätt fri bevisprövning framför allt i samband med åläggandet av värjemålsed enligt R 17:30, vid måls Omden kontinentala rättspra.xis .se ovan s. 138 f., 142. NJA, 1880, B s. XLVt. Utslag 27/2 nr 149, 1880. NJA, 1885, B s. 42-44, nr 305. NJA, 1890, B s. 21 t., nr 122. NJA, 1910, B 499. — Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 263. Hemming-S|öberg, Några ord, s. 263. 215 217
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=