268 stolen godtog 1834 ett vittne samt indicier som fullt bevis i ett mål rörande dråp.^°^ Det dröjde dock till senare delen av 1850-talet, innan Högsta domstolen började konfirmera domslut grundade enbart på indicier.1857 godtog Högsta domstolen indiciebevisning som fullt bevis i ett fall rörande misshandel.^°^ Året därpå, 1858, godtog Högsta domstolen indiciebevisning som fullt bevis i tre fall, varav två rörande stöldoch ett rörande myntförfalskning. Samtliga Högsta domstolens utslag var enhälliga. Som tidigare omnämnts, påpekade Naumann i »Några kortfattade betraktelser rörande de nödigaste reformer i vår svenska civil- och kriminal-lagstiftning» år 1872, att man hade undan för undan börjat godta indiciebevisning som fullt bevis i allt flera slags mål. Slutligen hade det gått så långt, att man 1871 godtog indiciebevisning i ett mål, där en person stod anklagad för mord.^'' Högsta domstolens utslag 1871 brukar betecknas som en avgörande vändpunkt, då det gällde övergången från legal till fri bevisprövning i svensk rättspraxis. Det innebar dock icke, att man alltid var beredd att döma enbart på indicier. Alltjämt, ända framtill 1934, hade man möjlighet att tillämpa, och tillämpade man också absolutio ab instantia, d.v.s. man avgjorde icke målet definitivt utan ställde målet på framtiden, tills det kunde bli uppenbart. När Högsta domstolen 1871 godtog indiciebevisning i målet rörande mord, var domstolen icke enig.^'^ Justitierådet Naumann ansåg, att målet borde 210 fann icke, att det förelåg laga bevis); 20/5 1841 (Bälinge häradsrätt hade på indicier dömt en man för stöld av kläder. Hovrätten friade.); 30/5 1848 (Lagunda häradsrätt hade på indicier dömt en man för inbrott. Hovrätten friade på denna punkt.); 7/10 1850 (Uppsala rådhusrätt hade dömt en kvinna för innehav av stöldgods. Vittnen hade sett godset hos henne och sett henne försöka sälja det. Två man hade begått stölden och sedan uppehållit sig i kvinnans bostad, vilket hon dock hade nekat till. Hovrätten fann det icke bevisat, att kvinnan visste, att det var stöldgods utan friade henne.); 7/6 1853 (Norunda häradsrätt hade dömt en man för stöld, därför att han hade måst anses ha handskats med stöldgods. Hovrätten fann det icke bevisat, att mannen var skyldig utan friade honom.); 30/1 1856 (Uppsala rådhusrätt hade dömt en yngling för delaktighet i stöld. Han hade tagit befattning med stöldgodset. Hovrätten friade ynglingen, då det icke förelåg bindande bevis. Ynglingen hade hela tiden nekat till brottet.); 23/1 1856 (Uppsala rådhusrätt hade dömt en man för stöld. Han hade innehaft en penningsedel, somstulits ur en ficka. Hovrätten friade mannen, då det icke var bevisat, att mannens sedel var samma sedel, som den somblivit stulen); 12/11 1862 (Wesslands och Elfkarleby tingslags häradsrätt hade dömt en man skyldig till tjuvnad. Hovrätten friade mannen, då det icke förelåg fullt bevis.); 25/4 1864 (Vendels tingslags häradsrätt hade dömt en man för stöld. Hovrätten friade, då det icke förelåg fullt bevis). Schmidt, Juridiskt Arkif, VII, 1836-1837, s. 78 ff.; Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 261. Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 260 f.; Inger, Institutet »insättande på bekännelse.», s. 109 f. 208 Schmidt, Juridiskt Arkif, XXXII, 1859-1860, s. 36 ff.; Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 261 ff. Schmidt, Juridiskt Arkif, XXXI, 1858, s. 527 ff. (Tredje resan stöld) och s. 529 ff. (Fjärde resan stöld). — Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 260. Schmidt, Juridiskt Arkif, XXXI, s. 532 ff. - Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 260. Naumann, Tidskrift för lagstiftning, lagskipnmg och för\'altning, Årg. 9, 1872, s. 754. — Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 261. Naumann, Tidskrift för lagstiftning, lagskipnmg och förvaltning, Årg. 8, 1871, s. 636 ff. 209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=