265 fattade föreningsmedlemmar, som hade sin gärning i Stockholms stad och Stockholms län, svarade, att i de brottmål, där det förelåg så klara, likstämmiga och övertygande indicier, att någon skälig tvekan ombrottet eller omgärningsmannen ej borde kunna uppstå, så borde man kunna anta denna bevisning såsom fullt bindande i mål, somangick stöld och delaktighet däruti, lönskaläge samt förseelser, där ansvar var bestämt i 35 kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Missgärningsbalken, d.v.s. sådana förseelser, som bestod i kroppslig misshandel och vilka skulle bestraffas med böter. Uppsala läns avdelning svarade, att det förekom som undantag från allmänna regeln, att man grundade domarna på indiciebevisning, men att det icke förekom särdeles ofta. Kronobergs läns avdelning förklarade, att det förekom både i civila och kriminella mål, att man godtog indiciebevisning som fullt bevis. Älvsborgs läns avdelning, slutligen, svarade, att man godtog indiciebevisning somfullt bevis i alla slags mål. Vid själva årsmötet förklarade häradshövding Levin från Gävleborgs län, att han ansåg s.k. medelbar eller artificiell bevisning väl icke vara lämplig i alla mål men ansåg, att man kunde godta den åsikt som Centralavdelningen hade givit uttryck åt i sitt svar. Dessutom borde man enligt Levin kunna godta indiciebevisning även i åverkansmål. Årsmötet instämde i detta uttalande. Man har skäl anta, att de svar, som Centralavdelningen och de nämnda länsavdelningarna avgav 1850 väl speglade dåvarande rättspraxis, då ett stort antal domare både i underrätter och överinstanser var medlemmar i Juridiska Föreningen. Samtida domstolsmaterial bekräftar också, att man redan på 1800talet började övergå från den legala bevisprövningen till den fria bevisprövningen och godta indiciebevisning somfullt bevis i mindre grova brott. Sålunda avkunnade Uppsala kämnärsrätt fällande domar på enbart indicier i ett flertal brottmål under åren 1832-1848.'^*^ I de flesta fallen var det fråga omstöld eller snatteri, men i ett fall var det fråga omresande av vapen i vredesmod, i ett annat Sjöberg, N.igra ord omindiciebcvisct i 1800-talets rättspraxis, 1931, s. 259 f. Som överläggningsämne vid årsmötet hade man bl.a. uppställt frågan a) »Har i praxis den så kallade medelbara bevisningen blifvit antagen, så att dom derpå grundats i överensstämmelse med hvad lagen benämner fullt bevis? b) 1 hvilka slags mål ?» Ex.: Uppsala stads kämnärsrätts domböcker 1832-1848, ULA: 8/2 1832 (stöld av näsdukar); 15/10 1833, § 155 (stöld eller snatteri av fönsterruta); 4'3 1834, § 55 (stöld av penningar); 16/2 1836, (stöld av fickur); 7/6 1836 (inbrottsstöld, stöld av penningar); 24/1 1837, § 6 (resande av vapen); 28/2 1837, § 22 (stöld av fickur); 30/1 1838, § 16 (stöld av penningar); 30/1 1838, § 17 (snatteri av kopparflaska); 10/12 1838, § 189 (stöld av diverse persedlar); 13/8 1839, (stöld av mjöl); 17/3 1840, § 58 (stöld); 31 '3 1840 (stöld); 2/6 1840, § 101 (stöld .tv kappa); 27/4 1841 (stöld av fickur och bvxor); 26/11 1841, § 244 (stöld av silversked); 29/7 1842, § 116 (innehav av stöldgods); 17/2 1843, § 27 (snatteri); 28/3 1843, § 44 (bedrägeri); 1/9 1843. § 106 (stöld .av kläder); 12/9 1843, § 1 14 (stöld av silversked); 16/2 1844, § 1 8 (stöld); 20/8 1844, § 125 (stöld); 21/1 1845, § 18 (sn.atteri av en mössa); 7/2 1845, § 41 (snatteri av silversked); 16/5 1845, § 93 (snatteri); 27/6 1845 § 146 (snatteri); 9/12 1845, § 305 (snatteri); 27/1 1846, § 25 (stöld av kläder); 10/12 1847, § 177 (stöld); 14/3 1848, § 58 (stöld); 15/3 1848, § 67 (stöld av brosch); 7/4 1848, § 9 (stöld av plånbok); 18/4 1848, § 90 (stöld); 30/11 1849, § 262 (mi.sshandel). 198
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=